Skolan som slagträ

En skolnedläggning är knappast en partiskiljande fråga. När en kommunledning ser sig tvingad att lägga ner en skola, omorganisation eller sviktande underlag, säger oppositionen oftast nej. Oberoende av vilka som är majoritet respektive opposition. Jämför debatten i Sandviken respektive Falun.

Förklaringen är naturligtvis, att ingen egentligen vill lägga ner, men där oppositionen slipper ta ansvar. Vanligen är det kommunens förvaltning och tjänstemän som får klä skott. Trots att dessa bara gör vad dom blivit ålagda: Föreslå en organisation som svarar mot kommunens behov, inom skolan. Detta står inte alltid i överensstämmelse med önskemålen.

Ofta hävdas att skolan är viktig för bygden, att utan skolan dör samhället.

Kanske ligger någonting i detta, men faktum kvarstår: När en bygd avfolkas, försvinner skolans underlag (bland annat). Det är inte den nedlagda skolan som avfolkat bygden.

Det underlättar naturligtvis för oppositionen att slippa rekrytera behöriga lärare till ensamarbete på en liten skola. Det behöver för den delen inte majoriteten göra heller. Sådant får förvaltningen lösa.

Folkskolan infördes i Sverige 1842. Skolhus, elever, lärare/lärarinna, inget mer. Från Wikipedia, okänd fotograf.

Inför den verkligheten, att skolans överlevnad beror på elevunderlaget, inte tvärtom, borde varningsklockor ringa. Understruket av att få skolor räddas långsiktigt när förvaltningen väl föreslagit en nedläggning. Inte av illvilja, utan som en konsekvens av att underlaget viker. 

Skolan är ett uselt slagträ i debatten om en levande landsbygd. En skoldebatt ska handla om bästa möjliga utbildning för eleverna, inget annat. Storleken på en skola har betydelse, det finns fördelar och nackdelar med båda, men fördelarna med en mindre skola dunstar bort när skolans ende vuxne är en ensam lärare, förstärkt med någon timanställd matansvarig.

Enkla lösningar existerar inte, men vi kan och ska underlätta för människor att leva och verka även i avfolkningsbygd. Lokalsamhället kan finna sin nisch och vända trenden.

Skolskjuts ser jag som enda rimliga lösningen, där underlag saknas för skola. Små barn ska inte hänvisas till hållplatser för den vanliga kollektivtrafiken. Resan ska vara mellan hemmet och skolan, utan omvägar.

Tar vi Sandviken som exempel, tror jag det vore bra om mindre skolor utanför centralorten även dom knyts upp till skolbyarna. (Som för övrigt inte är speciellt stora, separata skolor i varje by med vissa gemensamma lokaler.) Samhörigheten med en större skolby skulle göra det lättare att organisera de resurser som är nödvändiga på alla skolor, oavsett storlek.