En modern centerpartist

Här är några punkter som utgör en del av vad en modern centerpartist bör tycka i en del dagsaktuella frågor:

• Att medverka till att friskolor, trots att skolor i kommunen måste läggas ner på grund av vikande elevantal, får startas.

• Att privata vårdcentraler i kommunernas centralorter får startas, trots att vårdcentraler i periferin bemannas av stafettläkare.

• Att främja bygget av motorleder runt Nordens Venedig (Stockholm), trots att det i innerstaden bevisligen inte finns plats för mera privatbilism.

• Att det var bra att statens ansvar för läkemedelsförsäljningen upphörde, trots att innevånare i stora delar av det här landet inte upplever något annat än höjda priser.

• Att det viktigaste målet för myndigheter skall vara att spara pengar, även om många medborgare därmed blir utan personlig kontakt med statliga myndigheter. Exempelvis försäkringskassan.

• Att det skall bedrivas licensjakt på djur som står på randen till utrotning.

• Att ungdomslönerna ska sänkas även i de branscher där ungdomar utgör förstavalet i rekrytering till ny arbetskraft.

• Att politiker skall lägga sig i och stifta lagar om lönebildning och anställningsförhållanden på arbetsmarknaden.

• Att fördelningspolitik är fel väg att gå när det gäller att motverka sociala och regionala klyftor

• Att partiet ska tiga och samtycka i regeringsställning när Stockholm växer med 120 000 personer på fem år.

• Att järnvägstrafik ska bedrivas av privata företag vilka i praktiken får monopol på sina sträckningar.

Min spontana kommentar är, tycker verkligen moderna centerpartister så här? I så fall, varför kallar de sig då centerpartister?

Varför då inte i stället ta steget fullt ut och verka för den här politiken inom högern som de här åsikterna bevisligen hör hemma i? Vad ska vi med ett centerparti som agerar som en megafon åt Timbro?

Jag minns också kritiken mot Thorbjörn Fälldin valförlusten 1985, att han flyttat rågången för långt högerut.

Men han hade i alla fall en rågång.

DN