Ett nytt Manhattanprojekt!

I början på 1940-talet drog USA igång världens genom tiderna (fram tills dess) största vetenskapliga och industriella projekt. Manhattanprojektet, som syftade till att ta fram atombomben. Kostnaden för att producera tre bomber landade på, motsvarande i dag, 26 miljarder dollar. Drygt 175 miljarder kronor i svenska pengar.

Nu är det dags för ett nytt Manhattanprojekt, ett fredligt sådant, den här gången, och mycket större. Industrijätten Tyskland ska lägga om hela sin energiproduktion, till förnybar sådan, och satsar, hör och häpna 200 miljarder Euro, på projektet.  

Att Tyskland genomför den här satsningen är inte så konstigt när man tänker efter. Tyskland är en världens starkaste industrinationer, och vill naturligtvis så förbli. När då inte kärnkraften tycks vara en framkomlig väg, de fossila bränslena blir allt dyrare att plocka upp, förutom att vi har ett reellt problem med klimatförändringar och global uppvärmning framför oss, ja, då återstår en massiv satsning på förnybar energi.

Glöm heller inte bort att tekniken för förnybar energi i framtiden, med största sannolikhet, kommer att bli en mycket stor exportprodukt i världen.

Tyskland lider heller inte av, kanske tack vare en stark konservativ hållning vad gäller näringspolitiken, den där nyliberala sjukan, att staten inte ska lägga sig i näringspolitiken.

Naturligtvis debatteras den här satsningen, inte minst av bakåtsträvare, vars världsbild tycks kretsa kring kärnkraft och fossilbränslen. Inte oväntat hittar vi våra svenska klimatförvillare i den kategorin. Inte mycket nytänkande där inte.

Opponenterna, som driver tesen att människan inte nämnvärt påverkar klimatet tycks uteslutande drivas av politiska och religiösa skäl, ofta kombinerat. Politiskt att staten, framförallt att stater inte ska samverka, ska lägga sig i användningen av fossilbränslena. Religiöst att en god gud har skänkt oss ett självstabiliserande klimat, som inte kan påverkas av människan, underförstått att oljan är guds gåva till mänskligheten och närmast en synd att inte utnyttja den. Vissa av de här religiösa fanatikerna är verksamma som klimatforskare.

Kärnkraften, ja hur är det med den? Inte ens den mest kärnkraftsvänlige själ, kan väl se den kraftkällan som något annat än ett komplement till världens energiförsörjning. Jag tror inte ens att det är realistiskt att tänka sig en fördubbling av världens kärnkraft. Skulle det genomföras, skulle det innebära att runt 12 % av världens energiuttag av fossilbränsle ersätts.

Det kommer att krävas mera, mycket mera, och nu gör sig tyskarna beredda att visa vägen.

E24

Urbanisering på gott och ont

Inflyttning till städer går snabbast i Sverige, är Rapports rubrik på SVT.  Det är naturligtvis urbaniseringen det handlar om, och denna måste i ärlighetens namn sägas vara på både gott och ont.

Utan stora och små befolkningscentra skulle nationen helt enkelt inte fungera. Tänk bara ett universitetssjukhus, nästan en liten stad i staden. Eller de stora arbetsgivare med dito platser, som en gång byggde upp välståndet med en stark exportindustri, tillsammans med en stark stat i en samverkan som stavas blandekonomi.

Viktigt för Sverige var också jordbrukets utveckling. Det som gjorde att vi överhuvudtaget kunde försörja oss var Rutger McLean och det laga skiftet (som av någon outgrundlig anledning aldrig kom till stånd i dalarna). Jordbruket blev allt effektivare, och allt färre fick plats i näringen. Arbetskraften frigjordes till en växande industri, som lokaliserades till städer och orter, med krafttillgång.

Det går att orda mycket om Sveriges väg från fattigt (för det var det) bondesamhälle till rik industrination. Det viktigaste tror jag var framsynta regeringsföreträdare, från finansminister Gripenstedt, som såg till att förstatliga järnvägen, och därmed skapa ett fungerande kommunikationsnät, vidare till ett antal socialdemokratiska regeringar, som såg till, att tillsammans med näringslivet (många blandekonomiska projekt) skapa fungerande infrastruktur; el, tele, etc. i det här landet.

Men, för att nationen ska fungera, räcker det knappast med en urbaniserad stat. Sverige ser inte ut på det sättet. För att nationen ska fungera krävs också att ”Hela Sverige ska Leva”. Det måste finnas fungerande lokalsamhällen i hela landet.

Det finns ett mycket talande citat om synen på stad och land, som lyder ungefär så här: ”Om det satsas pengar på ett projekt i Stockholm, kallas det investering, satsas det pengar i glesbygden kallas det bidrag.”

Så sant som det är sagt, och den här villfarelsen måste vi bort ifrån. Det sägs ofta att det är i storstäderna tillväxten sker. Kanske är det så. Men utan skogen, malmen, vattnet, jorden, skulle all grund för tillväxt vara borta. På senare tid har även turismnäringen seglat upp som en stark kandidat. Det är naturligtvis av yttersta vikt att det finns ett starkt fungerande samhälle långt utanför storstäder, även utanför småcentra, för att landet som helhet ska fungera så effektivt som möjligt, och gärna ännu effektivare.

Våra näringar, som utgör grunden för tillväxt; jord, skog, turism, kraft, kräver precis som alla andra näringar kompetenta människor och en fungerande samhällsstruktur. Det är i dag naturligt att flytta till staden för ett bättre arbete, och bra service. Klarar vi inte av, att se till att även det omvända gäller, kommer våra avfolkningsbygder att förvandlas till något som mera liknar hembygdsreservat.

En alltmer tilltagande urbanisering leder som bekant även till ett orimligt tryck på storstädernas mer eller mindre spekulativa bostadsmarknad, utöver utarmningen av glesbygd och mindre orter.

Riksdagen i allmänhet, och regeringen i synnerhet, tar inte de här frågorna på allvar, och dessvärre gäller samma sak även för stora delar av befolkningen i avfolkningsbygderna (mer om detta nedan).

Regeringen verkar ha kapitulerat, och offrar regionalpolitiken på den heliga marknadens altare utan att blinka. Den ena ”reformen” efter den andra undergräver den service som gör att näringsliv och människor kan utvecklas. Att primärvården i form av läkare och vårdcentraler allt mera koncentreras till tätortscentra (och naturligtvis till den välbärgade delen i dessa centra) anser jag vara en skam, och ett bevis på att där inte finns något decentralistiskt parti i regeringen. Samma med det statliga apoteksmonopolet som med regeringens försorg övergått till den marknadsekonomiska gökunge som stavas oligopol. Samma kan också sägas om den ”privata” vård och omsorg som bedrivs i det här landet. Det är en för liten marknad för att det ska kunna bli en konkurrenssituation. Det blir antingen monopol eller oligopol, och i privat regi.

Vård, service och myndighetsutövning måste fungera om avfolkningsbygderna ska bli attraktiva, och det är politikernas, ytterst regeringens, förbannade skyldighet att så blir fallet. Det duger inte att hänvisa till en diffus marknad, som har, och ska ha, till uppgift att faktiskt tjäna pengar. Det är sedan politikernas uppgift att ha en skattesats, tillsammans med avgifter, så att markservicen fungerar!

Ta det här med bilprovningen, där en klåfingrig regering uppenbarligen tycker att dom har så lite att göra, att dom i stället kan fördärva sådant som fungerar (precis som med apoteket). Återigen ett nytt oligopol … Hade man velat luckra upp Bilprovningen, hade man kunnat skapa ett regelverk för mindre verkstäder, som inte är märkesverkstäder, och gjort det möjligt för dessa att ”släcka tvåor”.

Att kunna, inte bara behålla, utan även utveckla mindre skolor, är viktigt för mindre orter som vill växa. Jag har ALDRIG hört någon regeringsföreträdare, som tar upp problematiken som följer på valfriheten. De så kallade byskolorna tickar mera pengar än skolor i centralorten. Utbildningsnämnden måste snåla in lite per elev i de stora skolorna, och satsa på byskolorna. Minskar detta utrymme på grund av att även friskolor ska ha del av kakan, och elevantalet krymper i de större skolorna, ja, då riskerar byskolor att läggas ner. (Naturligtvis är det också så att de flesta elever, som kräver mera resurser på grund av problem hemma, inte heller har föräldrar som aktivt väljer skola, och ge mig ett enda exempel på en friskola, som aktivt försöker rekrytera dessa barn.)

Det finns mycket att göra för en regering som vill se till att det finns en fungerande samhällsservice och infrastruktur i hela det här avlånga landet. Börja regera exempelvis.

Men, det finns även ett hot inifrån avfolkningsbygderna, som är nog så allvarligt, om man nu vill att det ska komma till stånd en inflyttning av människor som kan bidra till att utveckla bygden eller orten.

Rovdjurshat och invandrarfientlighet är inga tillgångar när det gäller att vända flyttströmmarna. Många ungdomar utbildar sig för att få ett bättre jobb, dom kanske bor utomlands ett tag, eller nöjer sig med att bosätta sig i en storstad.

Dom här ungdomarna väljer att flytta till områden med ännu flera invandrare, och ännu mera mångkultur. Glöm att dom återvänder till en håla, där det är legitimt att prata om kamelknullare, svartskallar, apor, blattar, eller andra trevliga invektiv. Tror ni att dom skulle flytta till en by eller ett radhus, och riskera att en sur grannkärring eller -gubbe börjar prata om apor, när vännen eller kollegan, som inte är etnisk svensk, kommer på besök?

Glöm det.

Svd  Ekot
Börje Hörnlund i Expressen

Dumpa jägarlobbyn

Lars-Erik Liljelund har presentat sin utredning i rovdjursfrågan. Liljelund drar slutsatsen att det behövs 450 vargar för en livskraftig stam i Sverige.

Den fråga som varje, av naturvård, seriöst intresserad individ, måste ställa sig, är vilken kvalité viltstammarna ska ha, när barnbarnen till dagens unga jägare är vuxna, och mogna att jaga.

Det finns ingen som helst anledning att lyssna på den del av jägarkåren som hörs mest. Seriositeten visas tydligt med den här artikeln i en jakttidning: ”Varg tre gånger farligare än jägarna”, i en artikel som talar om att 22 hundar per 10 000 dödas i trafiken, mot drygt tre vargdödade … Alltså, det går inte att ta Jägarförbundet på allvar efter ovanstående nonsens.

Den som vill läsa fakta om ”olyckorna” mellan hund och varg, kan gärna läsa en artikel på Viltskadecenters hemsida, som bland annat har intervjuat ägare till skadade eller dödade hundar, i samband med vargkonfrontation.

Det stora problemet, som skapar många konfrontationer mellan hund och varg, är att det rör sig om biologiskt sett samma art, och vargar i ett revir brukar inte tycka om andra vargar som inkräktar … Det hjälper inte med att hundarna inte hyser det minsta agg mot vargen, utan bara vill hälsa på sin artfrände, som lösa hundar brukar göra.

Med största sannolikhet kan vi även avfärda tron, att vargen reagerar på hundens skällande, som skröna. En mycket suspekt sajt vargfakta.se, som inte tycks drivas av något annat än ett patologiskt varghat, skriver naturligtvis inte en enda rad om detta, att det blir problem när tama respektive vilda element strålar samman i en gemensam miljö. Inte heller jägarförbunden bryr sig om att lyfta upp problematiken. Det är svårt att frigöra sig från tanken att ledningarna i de här organisationerna, hur motbjudande det än kan tyckas, gärna ser att det dödas hundar, då det ger annars mycket svaga argument större tyngd. Å andra sidan stämmer deras agerande väl överens med den utbildningsnivå, som finns hos de ansvariga i förbunden. Eller kan någon ge exempel på en utbildad viltekolog, eller motsvarande, med forskningserfarenhet, hos Jägarförbundet eller Jägarnas Riksförbund?

Det finns mängder med intressant forskning att ta del av när det gäller samspelet mellan predatorer och bytesdjur. Bland andra SLU (Sveriges Lantbruksuniversitet) bedriver sådan. Det här är en rapport som tar upp ekosystemaspekter, mellan skogsbruk och natur i den näringsväv det handlar om. En intressant detalj i ovan nämnda rapport, är att en älgko, som mist sin kalv dels själv blir mer robust inför nästa födsel, dels i ökad utsträckning föder tvillingkalvar ett år senare. En annan myt är att rovdjuren skulle styra tillgången på klövvilt, det är i stället ett samspel mellan byte och predator, i näringsväven. Älgtillgången styrs i mångt och mycket av födotillgång och andra yttre omständigheter, mera än rovdjur, och detta är naturligtvis av yttersta vikt när man diskuterar varg och älg sett till hela näringsväven.

Att i det fallet ge jägarkåren, vars kunskaper i ekologi och viltvård sträcker sig ungefär lika långt som sladden från vägguttaget till frysen, expertstatus är naturligtvis vanvett.

Vi ska heller inte glömma bort den tid då klövviltet nästan utrotades, och vi faktiskt fick problem med rovdjur i Sverige. Den skyldige, även om han menade väl, var Gustav III (som väl trots sina brister  bör betecknas som en av Sveriges mest underskattade kungar). Han utfärdade ett dekret, som gav allmogen fri rätt 1789 att jaga det villebråd som tidigare varit förbehållet kronan. Detta ledde till en hänsynslös jakt, där vildsvinen utrotades, och nästan älgen.

”I sjutton av de registrerade länen dödade rovdjur enbart år 1829 hela 465 hästar, 3 108 oxar och nötdjur, 504 svin samt 19 104 får och getter. Totalt beräknades de dödade husdjuren detta år till cirka 35 000!”

Samtidigt var älgen sedan tidigare nästan utrotad, och all älgjakt stoppats år 1825 för tio år framåt. Det kanske går upp ett liljeholmens om varför rovdjursplågan blev stor, när klövviltet närmast utrotats samtidigt som vi hade tusentals vargar i det här landet.

Något som är väldigt talande hos varghatarna, är uttalanden i stil med att ”våra förfäder visste vad dom gjorde, som utrotade vargen”.

Nej, dom visste inte vad dom gjorde, eller begrep heller för den delen. Dom lyckades nästan utrota älgen, och förfädernas vett bör därför inte användas som argument i frågor som rör ekologi och viltvård.

Möjligen duger våra förfäders tillkortakommanden som argument för outbildade företrädare i jägarförbunden, och just därför ska dessa representanter för jägarkåren hållas borta från allt inflytande som rör viltförvaltning.   

DN visar på ett konkret exempel.

Flykten från verkligheten

Centern utmärker sig allt mera som nyliberal megafon i regeringen. Och partiledaren Annie Lööf drar sig inte heller för att använda statistik som saknar förankring i verkligheten för att ge tyngd åt långtgående förslag.

Än mer häpnadsväckande är att Annie Lööf fortsätter att tala om en 20-procentig arbetslöshet för ungdomar. Sju procent av ungdomarna står utanför arbetsmarknad och utbildningssystem.  Lööf använder siffror som visar att ungdomar som utbildar sig är arbetslösa. Och det verkar vara en genomgående strategi hos alliansen.

Det här trixandet där man skriver upp arbetslöshetssiffrorna (normalt brukar en regering göra tvärtom, men uppenbarligen finns det starka ideologiska skäl för agerandet), är naturligtvis direkt skadligt för jobbpolitiken. Fokus läggs på att ungdom generellt skulle vara anledning till arbetslöshet, när största problemguppen är ungdomar, som inte kommit igenom gymnasiet. Att Annie Lööf då räknar ungdomar under utbildning som arbetslösa blir parodiskt.

Annie Lööf använder de här tvivelaktiga siffrorna för att ge tyngd åt ett helt batteri lika tveksamma förslag i sin debattartikel. Vi ska också komma ihåg att centern och Lööf drivit igenom reformer, sänkningen av arbetsgivaravgiften och sänkningen av restaurangmomsen, som givit väldigt dåligt utbyte emot en gigantisk dränering av statsfinanserna.

(Sedan trodde jag att en näringsminister skulle ägna sig åt näringspolitik, och lämna arbetsmarknadsfrågorna åt just arbetsmarknadsministern.)

Annie Lööf tar naturligtvis upp det vanliga tugget om att LAS-reglerna skulle vara ett stort problem, och en gigantisk tröskel på arbetsmarknaden. Är det någon som kan förklara för mig, varför det skulle vara ett problem att anställa mig, när jag har ett års provanställning, när arbetsgivaren när som helst under den perioden kan avskeda mig. Efter ett år krävs det att jag missköter, om det inte är så att arbetsgivaren tvingas säga upp personal, och då startar en förhandling mellan fack och arbetsgivare. Avgörande för vilka som ska sägas upp är då dels anställningsår, dels kompetens. Det värdefulla med den här ordningen är att det sker en förhandling, att det inte är något som avgörs godtyckligt i ett slutet direktionsrum. Att Lööf inte ser det minsta värde i detta tror jag förklaras i dels ideologisk blindhet, dels avsaknad av erfarenheter från arbetslivet.

Arbetslösheten ser olika ut från kommun till kommun, ofta har små kommuner en besvärande arbetslöshet. Det rimliga vore att regeringen satte sig ner med arbetsförmedlingen och kraftsamlade, för att få till åtgärdspaket, för att myndigheten ska göra ett så bra jobb som möjligt. Försvann resurserna till detta i det svarta hål som stavas arbetsgivaravgifts- och momssänkning?

I stället flummar Annie Lööf iväg med ett diffust förslag om att konkurrensutsätta arbetsförmedlingen. Valfriheten igen … Men herregud, i de här många små orterna kommer det aldrig att bli någon valfrihet. Det kommer att bli en arbetsförmedling, och det är min åsikt att regeringen ska se till att den fungerar så bra som möjligt. Vi lever också i en omflyttningarnas tid. Människor söker jobb, flyttar och utbildar sig. Om vi inte vill ha ett lapptäcke utan överblick ser vi till att ha en huvudman för arbetsförmedlingen. Eller tänker sig Lööf att det är bra med konkurrens där det finns möjlighet till sådan, och att de övriga ska få ta det som blir över? I så fall en skamlig argumentation av någon som representerar ett parti som en gång slogs för ett decentraliserat samhälle, och lika förutsättningar oavsett bostadsort.

Talet om att konkurrensutsätta arbetsförmedlingen visar med eftertryck att Annie Lööf inte lärt någonting av de studier som publicerats om valfrihetsreformen. Det kan också vara ett klassiskt uttryck för ett djupare kunskapsförakt.

Efter krisen i lobbyorganisationen ”Studieförbundet Näringsliv och Samhälle” borde regeringen iaktta abstinens i fråga om att konkurrensutsätta myndighetsutövning.

DN opinionssiffror 

Bagdad Bob, senator Inhofe och Peter Stilbs

Konspirationsteorierna om att klimatfrågan i själva verket skulle handla om att skapa en världsregering larvar vidare på bloggen The Climate Scam. Verktyget för denna regering är något höljt i dunkel, av förståeliga själ, fantasier brukar inte vara logiskt färdigbyggda.

”Tanken hisnar för egen del över tänkbara ”scenarios” om man skulle söka genomföra vad som beskrivs i Science, och tidigare händelser under Kommunistregimer, vilka skördade 100-tals miljoner liv, skulle förvandlas till pytteparenteser i jämförelse.”

Det är alltså ingen hejd på vilket elände som kommer att drabba världen enligt professorn i fysikalisk kemi, Peter Stilbs, tillika ledamot i Stockholmsinitiativet och skribent på ovan nämnda blogg.

Alla, utom möjligen dom som sovit under en sten sedan tiden före FN, strax efter andra världskriget, torde se det här inlägget som uteslutande humoristiskt. Men eftersom professor Stilbs aktivt deltar i klimatdebatten, är det ändå på sin plats att ägna lite tid åt professorns världsbild.

Åter till Bagdad Bob som nämns i rubriken. Bagdad Bob gjorde sig känd under Irakkriget som stor lögnare, när han kommenterade läget för den irakiska armén. Folk skrattade åt honom.

Det finns dock ingen som helst anledning att skratta åt den riktige Bagdad Bob, och hans hantlangare.  

Alltså president George W Bush, som ljög, inte bara sitt eget folk, utan hela världen rakt upp i ansiktet. Genom att lura i världen att där fanns massförstörelsevapen i Irak, kunde Bush motivera en annars folkrättsligt kriminell invasion. Senator James Inhofe och den konservativa propagandaapparaten drev på.

Detta är intressant, därför att professor Stilbs, i det här fallet, utmålar internationella överenskommelser som en annalkande världsregering, och ett reellt krigshot:

”Tredje Världskrigets utbrott är nog det mest troliga scenariet, vad jag nu kan bedöma.”

Jo, ni läste rätt, och efter att tidigare läst en hel del bisarra inlägg från professor Stilbs, tror jag inte inlägget är menat som ett dåligt skämt, utan att professorn faktiskt tror på vad han skriver.

Professor Stilbs blir inte mindre bisarr, mera svart komiskt, av att bloggen The Climate Scam har en permanent länk, och gärna hänvisar, även Stilbs personligen, till senator James Inhofe, som var drivande i kampen för ett folkrättsligt angrepp på Irak.

Professor Stilbs sitter alltså och uttrycker oro över att gemensamma överenskommelser för att minska klimatpåverkan kan leda till världskrig. Däremot bekymrar det honom inte ett dyft att det i hans intressesfär finns politiker och grupperingar, samma ljög om massförstörelsevapnen, nu attackerar klimatforskare.

Det är naturligtvis heller ingen slump att senator James Inhofe, som medvetet ljög inför Irakkriget, såväl med utan hantlangare förföljer klimatforskare, som är obekväma nog att säga att vi är inne i en snabb uppvärmningsfas, och att vi bör göra något åt detta.

Professor Peter Stilbs är en gigantisk hycklare, och förtjänar naturligtvis att tas på det allvar som ett sådant epitet motiverar.

Visst ökar extremvädren

Av och till får vi i bloggosfären läsa att extremvädren, vare sig flera eller ökar i intensitet. Det viktigaste argumentet för det synsättet, är vetenskapliga studier som visar på att antalet stormar inte har ökat, eller för delen blivit intensivare.

De har å andra sidan heller inte blivit färre, eller mindre intensiva, vilket skulle vara en förutsättning för en minskning av extrema väderhändelser. Det finns fler extrema väder än bara stormar.

Det finns en otäck syn i vissa kretsar att måttet på extrema väderhändelser, är antalet dödsfall dessa orsakar. Tack och lov minskar antalet döda i extremväder. De flesta länder har i dag en beredskap, och tekniska möjligheter att klara av översvämningar, torka och stormar. Radio, TV, Internet, eller för delen bara en vanlig mobiltelefon, ökar dramatiskt oddsen för att överleva en annalkande katastrof.

Det är bara att läsa Annual Climate Statement 2011 från den Australiensiska Vädertjänsten, så ser man att extremvädren knappast minskat i den aktuella världsdelen. Och det behövs inte mycket fantasi för att inse vad som hänt om landet inte haft just ett utvecklat informationsnät, och även resurser för evakuering av drabbade.

(Som ett brev på posten dök det naturligtvis upp konspirationsteorier om att ”gröna krafter” i Australien förvärrat översvämningarna genom att ”varna för torka i stället för regn”. Naturligtvis rent nonsens, men de här teorierna fick en del fäste utanför Australien. I det drabbade landet hade man naturligtvis nog av verkligheten.)

Men, extremväder behöver inte ens leda till materiella skador. Klimatforskaren James Hansen har analyserat hur frekvensen av varma perioder ökar över tid, medan kalla episoder minskar. Alltså inga klimatmodeller (som Hansen är jäkligt duktig på också), utan bara en knastertorr matematisk beskrivning av hur världen utvecklas.

Häri ligger det naturligtvis en del värmeböljor, inte bara en övervikt av varma episoder, som skapat såväl lidande och död som materiella kostnader, men de flesta temperaturrekord blir bara en siffra i någon rekordbok.

Extremväder har ofta inte någon omedelbar betydelse för oss. Vad ska vi säga om de temperaturer DMI redovisar för området norr om 80:e breddgraden, den här vintern? 

Om det inte är extremt, att drygt fyra månader i följd visar på temperaturer över medelvärdet 1958-2002, så vet jag inte vad som ska betecknas som extremt. Men, som sagt, inga dödade eller skadade, och inte en notis.

Utvecklingen går i den riktning där händelser, som enligt meteorologerna, borde inträffa vart hundrade, femtionde eller tionde år, i stället inträffar allt oftare. Ett exempel är torkan som drabbade Amazonas 2005 och 2010, för övrigt de varmaste år (tillsammans med 1998) som uppmätts. Detta är, enligt forskare, händelser som borde inträffa en gång vart hundrade år. Och det är, typ, ingen lokal värmebölja á la Målilla, utan en gigantisk händelse i ett område som motsvarar mera än sju Sverige (3,2 miljoner kvadratkilometer).

Det behöver heller inte vara någon dramatisk förändring för att det ska bli stora konsekvenser. En liten ökning i medeltemperatur i vårt västra grannland, lagom för tina permafrosten på några strategiska ställen, och dom kan tvingas utrymma hela fjorddalar.  

Det vi kan förvänta oss av framtiden är inte mindre extremväder utan mer. År 2011 var ett La Nina-år, och ett ganska kraftigt sådant. Ett år som normalt sett ska vara ganska kyligt. Det var det också, sett till 2000-talet. Inte till 1900-talet. Den varmaste La Nina som uppmätts blev resultatet, och varmare än El Niño-episoderna (som ger varma år) på 1900-talet, undantaget 1998. (Läs mer om ENSO som fenomenet heter.)

I Sverige är temperaturskillnaderna mellan samma månad, mellan olika år mycket stora. Den globala uppvärmningen kommer troligen aldrig att bli större än dessa skillnader. Ändå kommer klimatzonerna obevekligt att flyttas norrut, och vintersportanläggningarna att bli allt mera beroende av konstfruset och -snö. Vi kommer också att vara tvungna att ha en större beredskap för både häftiga regn och torka. Redan i dag har banverket i stort lika stora problem med värme (främst solkurvor) som med snö.

Även om det, troligen inte blir i Sverige, som i Australien eller Moskva ska vi nog se till att öka beredskapen för värmeböljor. I gamla tider skämtade man rått om att det tunnade ut på ålderdomshemmen kalla vintrar.

Sommaren 2003 tog också hårt.

Klotet intervju med miljödebattören Mark Lynas.

DN skriver om en studie som handlar om havsnivåerna. En meter högre nästa sekelskifte med en "blygsam" temperaturökning drygt en grad (två grader sett till förindustriell nivå). Höjningen beräknas dock fortsätta, och det är rent logiskt inte orimligt. Geologiska skeenden är långsamma och långvariga.

Uppdatering: En månad efter inlägget rapporterar Ekot om artikel publicerad i Nature

Ideologiskt raseri utan eftertanke

Det vore en underdrift att säga, att jag inte reagerar starkt på Jan Björklunds propåer om sänkta ungdomslöner. Hans officiella motiv är att det ska skapas fler jobb för ungdomar. Men vilka belägg har då folkpartiets ledare, som så starkt står för att forskningen måste ha en framträdande roll i samhället, för sin argumentation?

I stort inga alls. Björklund som figurerat på valaffischer med slogans, som att Sverige ska ta nobelpris, och inte bara dela ut, visar med eftertryck att han struntar i allt vad relevant forskning heter.

Arbetsmarknadspolitiska åtgärder, där det handlar om att sänka skatter eller att förändra momssatser är oerhört kostsamma, och måste vägas på guldvåg för att statens ökade utgifter (eller minskade intäkter) ska göra så stor nytta som möjligt.

Vi kan börja med att granska sänkningen av restaurangmomsen. En inkomstförsvagning med dryga fem miljarder, där vi även som parentes kan slå fast att åtgärden innebär en rejäl omfördelning till restaurangtäta områden (gissa vilka), från områden med färre lokaler i den kategorin (gissa vilka).

Hur många årsarbeten har då denna sänkning gett? Det vet vi ännu inte, men vi kan ställa enkla krav, som måste uppfyllas för att vi ska kunna beteckna reformen som framgångsrik.

Fem miljarder kronor är mycket pengar. Hur många årsarbeten har vi rätt att kräva för att reformen ska betecknas som godkänd? Tusen årsarbeten till en kostnad av 5 miljoner kronor per styck? Knappast. Tiotusen årsarbeten då? Aldrig i livet! Det skulle innebära att staten subventionerar restaurangbranschen med 500 000 kronor per årsarbete.

Min åsikt är, att om reformen resulterar i att det skapas 10 000 årsarbeten á 500 000 kr så ska åtgärden betecknas som fiasko. Skulle det landa en bit under detta kan vi börja tala om förskingring. Naturligtvis ser politiker, som har som självändamål att sänka skatterna, detta som en behjärtansvärd åtgärd.

Mest pådrivande för denna reform har centern varit. Naturligtvis utan någon större utredning om vad det faktiska utfallet kan bli. Bara ideologisk blindhet. Eller klassiskt kunskapsförakt.

Men, på ett sätt kan denna reform ändå bli vägledande inför framtiden. Det finns naturligtvis undersökningar, som användes i argumentationen, om hur många företagarna som sa att dom skulle anställa. Även Ekot hade en sådan enkät, där svaret blev att mera än tre fjärdedelar av företagen sa att dom skulle anställa fler om momsen sänktes. Resultat?

Använd svaren från dessa enkäter, och applicera dessa på dagens förslag för att ge en fingervisning om utfallet i exempelvis Björklunds tal om sänkta ungdomslöner eller Lööfs tal om att anställningstryggheten skulle vara något problem.

Det är bara att ta antalet skapade verkliga jobb och dividera med svaren från enkäterna, så kan vi få en antydan om hur många nya jobb som kommer att skapas genom sänkta ungdomslöner, alternativt inskränkningar i arbetsrätten. Och ställa oss frågan: Är det värt priset?

Naturligtvis är det värt i stort sett vilket pris som helst för den som ser som ett självändamål att minimera statens och kollektivets makt (och här kan kollektivet bestå av ett antal anställda som inte kräver i stort mera än en rättssäker bedömning).

Personligen tvivlar jag starkt på att en återgång till det samhälle, som en gång fackföreningsrörelsen förpassade till historiens skräphög, är rätt väg att möta framtiden.

Det tragiska i den här historien är att moderaterna, mera än de forna mittenpartierna (framförallt centern som en gång slogs för den lilla människan), insett den här verkligheten. Björklund och Lööf verkar mera rikta in sig på att suga upp de konservativa och nyliberala röster som är missnöjda med att högern inte sätter åt enskilda löntagare och fack tillräckligt. Alternativt hämta stödröster.

Jag ser inget annat än en annalkande katastrof för de forna mittenpartierna, som faktiskt en gång slogs för enskilda människors rättigheter på arbetsmarknaden, och för lika lön för lika arbete.

För centerns del startade resan mot avgrunden med Maud Olofsson, och med Annie Lööf tar man ett stort steg framåt. Detta illustreras också i länken till ekot ovan. Från Olofssons tal om 8 000 nya arbeten i restaurangbranschen till Lööfs mera modesta ett par tusen. Lik förbannat driver regeringen igenom förslaget.

Här kan vi återgå till LAS-reglerna. Om jag blir anställd som inköpare, och får till uppgift att köpa in en produkt för 300 000 kr, men i stället börjar betala 2,5 miljoner för samma produkt, ja, då är saken klar. Det finns då saklig grund för uppsägning.

Jag skulle vilja sammanfatta Lööfs politiska gärning inom arbetsmarknadsområdet med två ord: Ideologiskt Raseri.

Nyheten om "ungdomslöner" där fack och arbetsgivare tillsammans med staten skapar ett lärlingssystem, ett del av utbildningen är däremot en helt annan sak. Här handlar det om ungdomsplatser som en del i utbildningen. Förutsatt att det verkligen handlar om en introduktion, och inte en sänkning av ingångslönerna i en bransch som gärna anställer kvicka ungdomar i första hand redan i dag.