Joakim Lamotte: Feg men utstuderad

Nu är Joakim Lamotte igång igen, mannen som givit offerkoftan ett ansikte. Denna gång är han upprörd över att Robert Aschberg, för TV-programmet Trolljägarnas del, ringt till bolaget Lamotte Sverige AB och sökt, just det, Joakim Lamotte.

Nu dundrar Joakim Lamotte mot att Robert Aschberg kontaktat fru Lamotte:

Klipp från Joakim Lamottes inlägg på Facebook.

Det är fullt rimligt att Robert Aschberg kontaktar fru Lamotte. Joakim Lamotte är inte ens ägare till sitt eget flitigt redovisade swishkonto.

Kontot tillhör ett företag som heter Lamotte Sverige AB, och som till lika delar ägs av herr och fru Lamotte. Företaget omsatte närmare tre miljoner kronor förra året. Om nu herr Lamotte inte vill att fru Lamotte ska blandas in i verksamheten, så vore det lämpligt om fru Lamotte avlägsnades, alternativt avlägsnade sig själv, från bolaget. Förslagsvis kan Joakim Lamotte i stället rekrytera en målvakt som andra hederliga fifflare.

Nog om detta, såväl Facebook som Aftonbladet finns tillgängligt för den som vill fördjupa sig i fejden Lamotte - Aschberg. 

Jag ska i stället ta upp fegheten hos Joakim Lamotte, men samtidigt belysa hur infernaliskt utstuderad han är, när det gäller att värna det egna swishkontot. ”Oberoende journalistik” kallas det visst.

Minns ni gängskjutningen i Värnamo, för ett och ett halvt år sedan? Det dröjde inte länge förrän Joakim Lamotte fanns på plats och spottade sina sanningar i kameran. Bilden av den utvalde som bryr sig, åker till, gör reportage i, lilla Värnamo, drabbat av gängkriminalitet.

Bilden av handfallna lokalpolitiker (polisen undvek Joakim Lamotte nogsamt), understruket och betonat av att Värnamo var Annie Lööfs hemkommun, och att hon ofta talade om kommunen som ett föredöme.

Effektfullt av Joakim Lamotte, och smart. Alternativmedia, från SD-tidningar till mera hardcore nationalistblaskor, gjorde gratisreklam för Lamotte Sverige AB. Bra för swishkontot.

Joakim Lamotte kan inte ha varit omedveten om vad som hände i Värnamo, att en före detta fullmäktigeledamot för SD i Gislaved, inte bara var inblandad i skjutningen, utan även ledande i Värnamos kriminella gängmiljö.

Det kan finnas två anledningar till att Joakim Lamotte undvek den enda klara politiska koppling som fanns i fallet.

Den första anledningen är att Joakim Lamotte helt enkelt var rädd för att stöta sig med Bandidos-gruppen i Värnamo, där SD-medlemmen tituleras sergeant. Jag tvivlar dock på den förklaringen. Kriminella gäng i Sverige skjuter inte journalister, det är över gränsen, även om dom är duktiga på att (mest försöka) ha ihjäl varandra.

Anledning nummer två är inte bara trolig, utan även sannolik: Man biter inte den hand som föder en. Det räcker med att läsa trådarna på Joakim Lamottes Facebooksida, för att förstå, att hans viktigaste supporters och finansiärer, inte skulle uppskatta en journalistik som undersöker kopplingarna mellan SD och den organiserade kriminaliteten. Dessutom finns risk att gratisreklamen i SD-tidningarna skulle sina. Jämförelsen mellan prostitution och reportage ligger nära tillhands i fallet Joakim Lamotte. Han vet vilka torskar som är beredda att betala.

Så mycket för den ”Oberoende Journalistiken”.

Ulf Kristersson gav upp som oppositionsledare

När inte SD blev inbjudna till partiöverläggningar om gängkriminalitet uttryckte moderatledaren Ulf Kristersson i en intervju att ”topplocket gick” för honom. I bästa fall är det alltså en packning som läcker, men mera troligt att motorn kräver totalrenovering, alternativt byte.

Ulf Kristerssons utfall handlade inte, vilket senare skulle visa sig, om någon princip, att alla partier ska bjudas in till överläggningar i riksdagen. I stället handlade det om normaliseringen av SD. ”SD är ett parti som andra” sa Ulf Kristersson i en intervju med Dagens Industri.

Möjligen hade SD platsat i de informella möten, som polisen arrangerar med kriminella grupper, i syfte att mana till besinning i konflikter mellan gängen. Alternativt att SD, i partiernas samtal kring gängkriminaliteten, kunnat bistå med inside-information (Bandidos Värnamo). Diskussioner kring verkliga åtgärder för att minska kriminaliteten ska nog SD hållas borta från, tvåvägskommunikation är inget att eftersträva i det här fallet. 

[Den kvinna, läkaren, mamman med ett barn på armen, som så brutalt mördades i Malmö, hade som enda brott ett förhållande med en gängkriminell. Och tjänstgjort som AT-läkare i Värnamo.]

Nåväl, Ulf Kristersson surnade till, och lämnade partiöverläggningarna kring gängkriminaliteten. Något som varken gjorde till eller från. Moderaterna hade överhuvudtaget inga förslag, som rör den enda riktigt verkningsfulla metoden mot organiserad kriminalitet: Bekämpa penningtvätt och ekonomisk brottslighet. Det är bara att leta, pengar från kriminell verksamhet tvättas någonstans. Men, det är som om moderaterna är rädda för att hitta pengar på fel ställe.

Intrycket är att moderaterna, i syfte att vinna lätta poänger, inte drar sig för att skada polisen. (Bild från Aftonbladet, länk nedan.)

Ulf Kristerssons statsmannaskap inskränker sig till att sprida samma evangelium, om ett Sverige i fritt fall, som SD gör. Oväsentligt om polis och andra myndigheter gör ett bra jobb eller inte.

Likt en femtekolonnare sprider Ulf Kristersson budskapet, inte minst i Malmö, att polisen tappat kontrollen. Trots att polisens arbete snarare visar på motsatsen. Det är omöjligt frigöra sig tanken, att moderaterna i sin retorik medvetet misstänkliggör en myndighet de säger sig vilja värna. I syfte att vinna billiga poänger i debatten.

Ungefär som Jimmie Åkesson, som nu tagit över oppositionsledarrollen, efter Ulf Kristerssons kapitulation.

Moderaternas förfall såväl väntat som planerat

Minns ni när Alice Teodorescu, på ledarplats i Göteborgsposten (ska vi enas om beteckningen före detta liberal?), propagerade för borgerlig samverkan med Sverigedemokraterna (SD)? Det viktiga var en borgerlig regering, även om den blev beroende av bruna element. Teodorescu upprördes över att SD:s framgångar jämfördes med 30-talets stämningar. Några av förintelsens sista överlevande hade nämligen haft ofoget att göra den jämförelsen.

Detta föll inte i god jord hos Alice Teodorescu, något som hon elegant löste genom att avfärda dessa sista vittnen som bulvaner, verktyg för att smutskasta politiska motståndare inom borgerligheten. Försöken till smutskastning var vedervärdiga, skrev Teodorescu. Begrepp som brunsmetning användes i ledaren.

Frågan är vad som ändrats sedan 1991, då Svenska Dagbladet skrev om ett kamouflerat nazistparti. I mitten av 90-talet sprang en viss Jimmie Åkesson omkring tillsammans med i dag tongivande partifunktionärer på 30-novemberdemonstrationer. Vad har förändrats? Förutom att dom slutat heila?

Inget väsentligt alls har ändrats. Att Alice Teodorescu på ledarplats betecknar SD som ett normalt parti, och samtidigt närmast hånar överlevande från förintelsen, beror enbart på normalisering, inget annat. Sådant som bland andra Hédi Fried varnar för. En som varit med förr.

I april i år bytte Alice Teodorescu arbete. Till moderaternas inre krets. Som sekreterare i programgruppen. Åsikterna, normaliseringen, kunde hon ta med sig.

Tydligast visar SD sitt rätta jag på sociala medier. Det har dom gjort hela tiden. Men allt oftare ser vi samma anda i borgerlighetens utkant. Gränserna suddas ut. Normaliseringen.

När Ulf Kristersson träffar Jimmie Åkesson, ivrigt applåderad av Ebba Busch Thor, kan vi slå fast att det i Sverige bildats ett konservativt, illiberalt block med nazistiska kopplingar.

Men det tycker väl bara den nye programsekreteraren för moderaterna, Alice Teodorescu, är elakt förtal.

Utspritt av några vilsna överlevande från förintelsen.

Sanningen bakom Filipstad

För tre månader sedan gjorde Uppdrag Granskning en granskning av flyktingmottagandet i Filipstad. Kommunen hade tagit emot många flyktingar, samtidigt som de ”egna” ungdomarna lämnade orten. Hur kommunen skulle klara åtagandena när det statliga stödet för flyktingmottagandet sinade skapade stor oro.

Tyvärr nådde Uppdrag Granskning inte ända fram i sin granskning. Det speciella med Filipstad var att man tagit emot många flyktingar. Annars är inte kommunen det minsta unik. Filipstad har samma bekymmer som väldigt många gamla bruksorter. Dom unga flyttar, främst kvinnorna, och lämnar efter sig kvinnounderskott och en bedrövlig demografi.

Den interaktiva och animerade sidan Kommunfakta, befolkningspyramider ger en klar bild av ovanstående. Det är bara att skriva in vilken kommun eller region man vill studera, så visas resultatet år från år, med start 1968 (ett halvt sekel). Så här ser demografin ut 2018 för nämnda Filipstad:

Inte bra alls. Men heller inte sämre än många andra landsortskommuner. Och jag kan lugna alla konspiratoriska nationalister, att myndigheterna har ingen plan för att byta ut landsortsbefolkningen med invandrare från mellanöstern. Det fungerar inte så. Flyktingarna är precis som ungdomarna som växer upp i de här orterna. Dom flyttar vanligtvis när dom får chansen.

Det är det som är det stora problemet. Inte att kommunen får ett snabbt befolkningstillskott. Även om det bevisligen fungerar i en del kommuner. I Storuman har tre av fyra flyktingar valt att stanna i kommunen.

Annars är nog alternativet dessvärre, att planera för tvångsförflyttning av de gamla, för de kommuner som inte har vare sig ”egna” eller nyanlända tillräckligt för att möta efterfrågan inom vård och omsorg.

Kvinnor ska känna sig trygga …

… även när dom är hemma, låser upp mobiltelefonen eller övernattar på en soffa hos en bekant. Dit har vi inte kommit. Inte än, men tiderna ändras, något som syns i brottsstatistiken. Stora mörkertal flyttas långsamt över till anmälningar och lagföringar.

Populister av den mindre nogräknade arten (typ Moderater, Kristdemokrater och Sverigedemokrater) pratar mycket och gärna om (o)tryggheten utomhus, precis som om den verkligheten skulle förändrats ens nämnvärt.

Två rättsfall, ett pågående och ett avslutat, kan illustrera allvaret. Ett moderat kommunalråd häktas för flera våldtäkter och grov kvinnofridskränkning[1]. Partitillhörigheten ser jag som slump, brotten förekommer i alla grupper, klasser, kulturer och yrken. Överallt. Detta önskar jag att även konservativa politiker tar till sig, att kvinnans farligaste plats är hemmet, eller hemma hos någon. Den som fortfarande inte förstått rekommenderar jag samtal med någon verksam inom kvinnojouren.

Det andra rättsfallet är Sverigedemokraten, som dömdes för sexuellt ofredande via brev. Också här är partitillhörigheten en slump. Dock borde SD lära sig att det här med sexbrott sannerligen inte är något importerat problem. Och att sexualbrott inte behöver vara fysiska. Framförallt sluta argumentera som om det vore så. Sexbrott ökar även med internetanvändandet, inte minst via mobiler. Lagstiftningen har också skärpts.

Att fler av dessa brott anmäls, och att därmed trygghets- och sexualbrott ökar i statistiken, ser jag som positivt. Den urgamla svenska mentaliteten, att det man inte vet, har man heller inte ont av, ger jag inte mycket för.

Det är inte överfallsvåldtäkter utomhus som ökar. Ökningen av anmälda våldtäkter är brott begångna inomhus. Ofta av en bekant. Då hjälper det inte med pepparspray i handväskan. Det är inte tafsandet på musikfestivaler som ökar, däremot risken att hitta en dickpic på mobilskärmen. Sådant är brottsligt, om nu någon missat det.

Visst måste vi arbeta för att skapa trygga miljöer utomhus, och på offentliga platser. Men samtidigt komma ihåg, att det inte är där vi hittar mörkertalen, även om mycket går åt rätt håll.

---

[1] Kvinnofrid är ett begrepp som blev lag under Birger Jarl redan under medeltiden. Lagen handlade inte om kvinnofrid. Mera att lagstifta en hederskultur. Tolkningen är glasklar: Om en kvinna, med hjälp av en man, flydde från ett stundande äktenskapsarrangemang, blev mannen dömd för våldtäkt, alldeles oavsett kvinnans vilja. Glöm att Sverige haft urgamla lagar i fråga om kvinnans rätt till sin kropp.

Politisk klyvning mellan stad och land

Ofta är tonläget högt, och lösningarna enkla, när landsorten diskuteras. Moderaterna har i debattartiklar framfört sina krav för en levande landsbygd, ”vi måste lyssna på landsbygdens folk”. Föga förvånande ses vargar och bensinskatt som livsavgörande frågor. Sverigedemokraterna ser det som viktigast att strypa invandringen, vare sig där finns några eller inte.

SVT har i ”Sverige Möts” lyft åsiktsskillnader mellan socialgrupper (klasskillnader), mellan män och kvinnor, unga och gamla, och mellan stad och landsort[1].

Vargar, bensinskatt och invandring tycks viktigt i landsort, men hur är det med feminism, jämställdhet, miljö, naturvård, klimat och solidaritet? Frågor som är viktiga för främst unga kvinnor? Den grupp som först av alla flyttar från landsorten, och som är överrepresenterad bland vänsterns och miljöpartiets väljare.

Sverigedemokraterna bland män i landsort.

Ungefär så ser den politiska klyvningen av landet ut. En klyvning som är fullständigt förödande för orter som kämpar mot kvinnounderskott, och med en bedrövlig demografi.

Det är hög tid att lyssna på dom som funderar på att lämna landsorten. Dom andra hörs ändå.

---

[1] De olika definitionerna på glesbygd, landsbygd, tätort, stadsnära landsbygd, stad och storstad är en snårskog, som ofta resulterar i begreppsförvirring. Jag vill använda begreppet landsort, som en definition av den del av Sverige, som ligger bortom allfarvägarna, och som plågas av utflyttning och demografisk obalans.

När Åkesson fiser får ingen säga att det luktar illa

Moderaterna i Gävleborg tog illa vid sig när Sverigedemokraterna (SD) kallades rasister under en debatt (30 oktober) i Regionfullmäktige. Moderaterna kallar indignerat anförandet vuxenmobbning, och tycker att politiker ska hålla god ton och avstå från den typen av angrepp. Hört talas om Lars Beckman eller Hanif Bali? Av utrymmesskäl avstår jag från att fördjupa mig i herrarnas CV, vad gäller mobbing av såväl vuxna som barn, men kacka i eget bo är en bra liknelse. Eller för att anspela till rubriken, ”den som nämnde det, klämde det”.

Tidigare under en partiledardebatt blev Jimmie Åkesson upprörd över att vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt beskrev SD som rasistiskt. Så upprörd att han lämnade podiet.

Samma beteende, som om någon släpper en fjärt, för att sedan bli upprörd när det påtalas att det luktar illa.

Jimmie Åkesson blev medlem i SD 1995. Sju år tidigare hade det nazistanstrukna SD bildats ur det klart nazistiska Bevara Sverige Svenskt. SS-veteranen Gösta Ekström, skildrad i boken Utan ånger (Johan Ulvenlöv med flera), fanns med bland grundarna.

Tidningen EXPO har pekat ut ett antal milstolpar i SD:s utveckling fram till 2010. Bestickande är artikeln ”avskyn för nazismen” år 2000. Sex år senare blir en kvinna med invandrarbakgrund vice ordförande, Anna Hagwall, som senare blir invald i riksdagen. Drygt ett decennium senare utesluts Hagwall på grund av grova antisemitiska konspirationsteorier. Eller var det för att Hagwall blivit besvärlig för partiledningen? SD:s ekonomipolitiska talesperson Oscar Sjöstedt som gjort sig känd genom grova judeskämt (föga förvånande med tanke på bakgrunden i skinnskallevärlden) är kvar i partiet. Dessutom en person som deltar i överläggningar med moderater och kristdemokrater.

Halleluja.

När upphörde vi i det offentliga samtalet, att kalla en spade för en spade? I vart fall efter 1991.

Då beskrev Svenska Dagbladet SD som ett rasistiskt kamouflerat nazistparti. Utan att den tidens moderater började prata om vuxenmobbning.

Klipp från Svenska Dagbladet 1991. Uppsnappat av folkbildaren Maria Robsahm. Från blogginlägget http://www.robsahm.se/2018/05/18/det-handlar-inte-om-nazistiska-rotter/

Kanske beroende det på att det var annat i virke i den tidens höger. För det är inte Sverigedemokraterna som ändrat sig, även om kängor bytts till skor, och bomberjackor till kostymer.

Fast det är ju vuxenmobbning att berätta.