Identitetspolitik – den nya svordomen

Wikipedia ger en hyfsat bra bild av begreppet identitetspolitik, även om wikis begrepp inte tar med regional förankring, som även detta kan räknas in i definitionen:

Identitetspolitik är politiska ställningstaganden som grundar sig på egenintressen och individernas egna sociala intressegrupper. Därigenom kan människors politiska åskådning gestaltas utifrån den identitet de tar sig som medlemmar av löst sammanhållna samhällsgrupper. Exempel på sådana samhällsgrupper är sådana som baseras på ras, klass, religion, kön, könsidentitet, etnicitet, ideologi, nation, sexuell läggning och kultur. Samtliga medlemmar av sådana grupper ägnar sig inte nödvändigtvis åt identitetspolitik.

I Sverige upptas den debatten mycket av främst liberaler och konservativa, som med emfas hävdar, att personlig duglighet ska vara det allena avgörande för anställning eller uppdrag.

Om så vore fallet, skulle det vara en stor nyhet.

Sanningen är den att kompetens alltför ofta inte är det viktigaste vid rekryteringar. Snarare kotterier, suspekta slutna grupper, jaktlag, den personliga vänkretsen etc. Bastun är även den en filial till slutna styrelser. Och med deltagare som säkerligen inte är mera rationella än problemlösarna på den lokala pizzerian.

Upprördhet tror jag snarare grundas i att makten, tack vare ett visst mått av identitetspolitik, inte längre ses som självklar för dom som är vana vid att bestämma.

Jag ser identitetspolitiken som ett sätt att använda kompetensen bättre i samhället. Kompetens är knappast något problem vid rekryteringar i dag. Det finns en uppsjö personer som är lämpade för olika uppdrag. Jag ser det som den naturligaste sak i världen att använda rekryteringen som ett verktyg för att skapa en bredd som bättre motsvarar verkligheten i samhället.

(Argumentet att exempelvis ”en kvinna vill bli utsedd för kompetensens skull, och inte på grund av kön” tycker jag är rent ut skitsnack. Här talar vi om lika meriter, men att en organisation som bättre behöver spegla verkligheten utanför, också ska göra detta. En grupp som är van att bestämma blir naturligtvis upprörd.)

 

Bild från SVT, länk nedan.

Den kanadensiske premiärministern Justin Trudeau är att se som ett föredöme i frågan om identitetspolitik, även inkluderande ursprungsbefolkningar och invandrare: ”Jag kommer att fortsätta att säga att jag är feminist högt och tydligt tills det möts av en axelryckning.”

Bättre kan det inte sägas.