Visst var det tryggare förr …

… när kriminella ägnade sig åt att råna banker, butiker och värdetransporter (fotanglar på köpet) i stället för, att som i dag, skjuta på varandra. Inklusive sprängämnen som penisförlängare (även om det ofta rör sig om så kallade bangers).

Förr visste vi att en explosion vid fel tillfälle oftast betydde en sprängd bankomat. Att veta varför det smäller är en lugnande faktor.

Och även om man mera frekvent hade ihjäl folk, eller kunde reparera dom, så small det i alla fall mindre. Och det är ju huvudsaken i dag, när skottlossningar fräser runt, likt en skogsbrand i Västmanland, på sociala medier.

Grafik från Maria Robsahms blogginlägg "Fem myter om det dödliga våldet". 

Det låg det ett idylliskt skimmer över de dagar när det inte fanns några sexuella övergrepp på barn, eftersom ingen pratade om det. Så som det ska vara i folkhemmet.

Det var på något sätt mera hederligt när alla våldtäkter skedde genom överfall, och det var helt otänkbart, att bekanta tvingade till sig sex, exempelvis genom att supa tjejen under bordet. I vart fall inget som anmäldes.

Det fanns ingen riksfåne, som åkte mellan nyss rånade banker, ställde sig utanför och spottade saliv i mobilkameran, under tiden han beskrev traumat hos en skakad personal, inklusive kunder. I värsta fall en artikel i media, och lite snack på lunchrasten – om rånet skett i grannskapet. Rikslarm var något som sköttes av polisen.

Blev du av med plånboken, så var det en ficktjuv som varit framme. Du behövde inte hela tiden gå och oroa dig för att korten blivit skimmade, eller att någon hackare kopierat dina personuppgifter.

Och blev du rånad, så var det plånboken som var målet. Inte din smartphone, även om många nog gärna skulle bli av med denna tingest, som mera än något annat fått anmälningarna om sexuella övergrepp att öka.

Tror moderaterna att kriminaliteten organiseras på gatan?

Det är närmast något rörande med de moderata förslagen, att komma åt gängbrottsligheten. Kanske en planerad naivitet, ett sätt att visa handlingskraft, trots att dom själva måste vara medvetna om att föreslagna åtgärder bara skrapar på ytan.

Det är som om högern är rädd för det översta trappsteget. Enklare då att prata utanförskapsområden, ett lagom luddigt begrepp, en symbol, att det här inte egentligen gäller oss.

Har ni sett filmen ”De omutbara” från 1987? Om hur en grupp poliser försöker rensa upp i förbudstidens maffiastyrda Chicago. Mycket, kanske det mesta, är fiktion, men slutet för Al Capone är sanningsenligt.

Det var inte morden, det var inte den olagliga spritförsäljningen, det var överhuvudtaget inte det vi vardagligt bruka kalla kriminell verksamhet, som fällde Al Capone. Det var skattebrott.

Även om våldsnivån i vare sig dåtidens eller nutidens USA går att jämföra med Sverige finns lärdomar att hämta.

Pengar från kriminell verksamhet måste på något sätt tvättas för att komma in i cirkulationen. Småsummor är inga problem, men stora summor från organiserad brottslighet måste in i någon form av affärsverksamhet, som ger sken av att vara laglig.

Ekobrottsmyndigheten måste få utökade resurser, och förmodligen även vidgat ansvar. Jag tror dessutom att det behövs en helt ny typ av poliser, även en speciell polisutbildning.

 

Bild från Ekots rapportering. Länk nedan.

”Kan du hacka polisen” var texten på en rollup, som polisen hade i sin monter på dataspelsmässan Dreamhack i Jönköping. Syftet var att få datakunniga ungdomar att intressera sig för polisyrket.

Det behövs en ny typ av poliser. Poliser som inte behöver lära sig skjuta eller ens klara ett fystest. Med kanske en specialbegåvning, men som inte fått godkänt i alla ämnen. För att tala klartext, dom som är bäst skickade att bedriva avancerad spaning på nätet, och som har kompetens, inte bara att begära att en åklagare beslutar om husrannsakan, utan även klarar av att genomföra den.

Det där med husrannsakan är lite känsligt. Det krävs nämligen för att inom lagens råmärken hacka sig in i ett privat nätverk eller en privat dator. Och måste utföras av någon med polismans befogenhet.

Nej, jag är inte heller nöjd med övriga partiers förslag för att komma tillrätta med gängkriminaliteten, inte heller med mitt parti, socialdemokraternas förslag. Det är för mycket triangulering, alltså anpassning till vad andra tycker i förhållande till opinionen, de riktigt kraftfulla åtgärderna uteblir därför.

Därutöver är det av yttersta vikt att myndighetssverige agerar på ett sådant sätt att människor känner att dom är lika inför lagen.

Så är det inte i dag, dessvärre. Statsminister Stefan Löfven har rätt när han påtalar, att rika områden finansierar gängkriminaliteten.

Undrar förresten om det är i områden med mest knark, som moderaterna tänker sig införa visitationszoner?

Striden om naturskogarna

Det är en ynnest att ströva i en naturskog. Träd av olika slag och ålder, från spensliga plantor till höga gammelträd. Flor av hänglav, som silar solljus över marker, där floran växlar efter markens bärighet. Svamp kan plockas, lingon och blåbär. Hallon i gläntorna. Marken är mjuk av mossa eller frasig av lav.

Stubbar i varierande storlek och ålder. Några som ännu inte nått nedbrytningsstadiet, medan andra börjar bli en del av förnan. Gamla tallstubbar där bara lite kådved återstår, granstubbar där bara den yttersta barken spjärnar mot förmultningen.

Bild hämtad från Naturskyddsföreningens dokument Rädda skogens alla värden!

På sina ställen syns även spår av kolbottnar och tjärdalar. Vissa träd har passerat åldern för när det anses lönsamt med slutavverkning. En del riktigt gamla träd kan bära brandlyror, ärr från gamla skogsbränder.

Skogen bär spår av människohand, ett kontinuerligt, men varsamt, uttag för virke, ved och kol. Men även för stängsel och hässjor. Lingon och blåbär, hjortron från myrar som inte ödelagts i vågen av skogsdikningar.

Skogar som aldrig kalavverkats, aldrig utsatts för trakthyggesbruk via skördare, skotare och markberedare. Skogar med höga naturvärden, vars näringsväv innefattar en flora och fauna, som ger plats åt såväl småkryp som lavskrikor.

Det är om sådana skogar striden står.

Skogar som brukats i strid mot jägmästares påbud. Skogsägare som stått emot stat, bolag och fackföreningar. Markägare som vägrat omvandla sina skogar till kliniska virkesåkrar. Skogar som vilade medan fåglarna häckade.

Nu vill deras arvtagare, eller köpare, allt oftare slutavverka. Kalhugga, markbereda och plantera nytt i täta, snörräta, rader.

Och om skogsstyrelsen, via naturvården – eller ett certifierat skogsbolag – inte godkänner avverkningsplanen, ja, då vill skogsägaren att staten ska ersätta. Borta är känslan för skogen och dess egenvärde.

Ibland påstår skogsägare, att dom vill fortsätta bruka skogen som sina fäder. Äganderätten ska vara oinskränkt, ivrigt påhejade av lobbyorganisationer som LRF, och understödda av politiker, som främst centerpartister. Detta om skogar som i generationer brukats hyggesfritt!

Möjligen lurar det människor som aldrig upplevt skogsbruk.

Viljan saknas att bruka skogen likt fäderna. Hyggesfritt skogsbruk avfärdas, trots möjligheten. Det är snabba pengar som ska in.

Kanske en fastighet som köpts på spekulation, och som måste betalas.

Låter vi det sistnämnda ske, är det riktigt illa för såväl skog som biologisk mångfald.

Det var på tiden, vänsterpartiet

Det finns tillfällen, vattendelare, som antingen ökar eller minskar förtroendet för en politiker. Om hen antingen visar sig värdig sitt uppdrag eller bara allmänt omdömeslös. Vänsterpartiets Amineh Kakabaveh passerade en sådan vattendelare april 2016.

Jag tappade förtroendet för Amineh Kakabaveh när hon på sociala medier delade en video från den nazistiska organisationen Nordisk Ungdom. Kakabaveh bad sedan om ursäkt för att hon delat videon, men hävdade att innehållet var korrekt. Vilket inte heller var sant – översättningen var förfalskad. Daniel Pohl på tidningen EXPO gjorde en förtjänstfull kartläggning av Amineh Kakabavehs slingrande i samband med att en annan tidning, Focus, utsåg henne till ”årets svensk”, och därmed förlängde en synnerligen tvivelaktig lista på det temat.

Skärmklipp från EXPO. Inga länkar i bilden.

Det tidningen Focus åstadkom var i sammanhanget ett falsarium. Årets Svensk.

Personligen bryr jag mig inte så mycket om vänsterpartiets interna stridigheter.

Anledningen till att jag tar upp uteslutningsärendet Amineh Kakabaveh, är att hon blivit närmast en ikon hos dom, som i vart fall skriker högst om klanvälde och hederskultur (ofta utan att mena något med det). Kakabaveh skriker som bekant också högt, och är heller inte noga med sanningen.

Frågan är berättigad, dom som är mest högljudda, bryr dom sig verkligen om problematiken med hederskultur? Och jag förstår definitivt inte varför opinionsbildare med kurdisk bakgrund lägger så stor vikt vid islam som religion. Så ser inte den kurdiska problematiken ut med hederskultur, den grupp som har störst problem.

Det är svårt frigöra sig från tanken, att fixeringen vid islam är ett sätt, att slippa ta tag i problem inom den egna gruppen. Fullt förståeligt hos kurderna, med tanke på att dom är en såväl multietnisk som -religiös grupp, och föraktade på många håll, inte bara, i den muslimska världen. Även internt mellan olika grupperingar.

Har föreningen Glöm Aldrig Pela och Fadime någon gång lyft fram den religiösa inriktningen i Fadimes familj, efter det att hon föll offer för brutalt hedersvåld? Har GAPF tagit fasta på att Fadimes familj tillhör Aleviterna, en religion som är så sekulär till sin karaktär, att den inte ska lägga sig i vare sig samhälle, eller, som en konsekvens, klan. ”Glöm Aldrig” blev till minns inte.

Blundar vi medvetet för problemen hos Yazidierna, en kurdisk identitet och religion på samma gång? En grupp vi utsett till hjältar i kriget mot IS, men som troligen är den etniska och religiösa grupp, som är mest anfrätt av heder och klan. Vi minns hedersmordet på Maria, och vi läste nyligen om att gruppen inte vill veta av barnen till de kvinnor som kidnappats och våldtagits av IS.

Ett sätt att öka förståelsen av klanstrukturer och hederskulturer, vore att skapa en ny stereotyp, en ny symbol för den utsatta kvinnan. En bild av den tuffa tjejen i rökrutan i stället för det vanliga fotot av en kvinna i slöja. Så att folk begriper, att det utifrån yttre attribut, inte går att avgöra, om någon lever i hedersproblematik. Lika lite som att vi till det yttre kan se vilka som lever i en våldsamma relationer.  

Ibland är jag pessimist i fråga kampen mot klan- och hederskultur. Alltför många, främst de mest högljudda, har bestämt sig för att det är islam som är problemet. Ungefär, att om bara slöjorna försvinner från det offentliga, så behöver vi inte bry oss.

Som det var på den gamla goda tiden, när vi inte lade oss i grannens familjeliv.

Uppdaterad 4 september

Moderaterna behöver Hanif Bali

Nu har då moderaterna, efter många givna tillfällen, satt ner foten mot Hanif Bali. Eller kanske inte. Bali petas från sina utskottsuppdrag i Riksdagen (tidigare har han fått lämna partistyrelsen), men blir inte föremål för någon uteslutningsprocess. Än.

Ulf Kristerssons agerande är förståeligt.

Moderaterna behöver Hanif Bali. Den moderata ledningen är skitnervös.

Så länge som Hanif Bali stod inne i det moderata rummet, och pinkade ut, sågs det som ganska okey, även om partiets företrädare ibland pliktskyldigast tog avstånd. Först när Bali tog steget, att pinka även in i det egna rummet, upphörde han vara rumsren.

Det är en ödets ironi, att moderaterna reagerar, och även agerar, först när Hanif Bali ger sig på någon som har muskler och kraft nog att försvara sig själv – Carl Bildt.

Så länge som de av Hanif Balis utsatta saknade möjligheter att försvara sig – eller ens fanns i verkligheten – låg den moderata partiledningen lågt.

Jag förstår dom.

Ofta låter Hanif Bali som en Sverigedemokrat, agerar som en Sverigedemokrat och ibland undrar jag om han inte är det också. Hur som helst skamlöst vårdslös med sanningen.

Ett särskilt gott öga verkar Hani Bali ha till Busschaufförer. I början av augusti i år blev en ung kvinna i Malmö nekad resa därför att föraren ansåg, att hon var för lättklädd.

”Nordens Ramallah levererar”. Det är inte svårt förstå syftet med formuleringen från Hanif Bali.

Trots att inga som helst uppgifter, inte från den drabbade själv heller, tydde på några som helst religiösa motiv hos föraren, drog den extremnationalistiska bubblan igång ett drev i rena Der Stürmer-stilen.

  

I den bubblan är moderaten Hanif Bali en viktig aktör, och det är han säkert väl medveten om. Sådant kan omöjligen ha undgått hans ego.

Då teg Ulf Kristersson. Naturligtvis. Hanif Bali hade ju bara ägnat sig åt illa dolt förtal, av en sharia-chaufför, som dessutom inte existerade. Och den inte oväsentliga grupp moderater, som uppskattar lite islamofobi och rasism, hade fått höra vad dom ville höra.

Annat när Hanif Bali ger sig på en person i de egna leden, som dessutom existerar. Då tar det hus i helvete.

En busschaufför har som bekant under sin rast ingen skyldighet att släppa ombord passagerare. Det tycker Hanif Bali ändå att han ska göra – om det visar sig att föraren ber under rasten. Balis agerande mot, och hånande av, chauffören, på sociala medier, påminner mera om Der Stürmer, än om ett ansvarsfullt agerande av en folkvald riksdagsman.

Men ändå inte. Hanif Bali är oerhört populär i en väljargrupp, som moderaterna är livrädda att stöta sig med, eller till och med stöta bort. Bali är även en viktig länk, och ger legitimitet, till den högerextrema sfär New York Times granskat (Tidningen ETC har publicerat en översättning från NYT, en låst artikel på nätet, men bör finnas på biblioteket – ETC 190815). Sajter där sanning (sic) proklameras före fakta, och där övriga medier, främst public service, utmålas som vänstervridna. Alltså samma framgångsrecept som Donald Trump, och kretsen kring honom använt.

Där är förklaringen till Ulf Kristerssons ryggradslösa beteende. Kristersson behöver Bali för att hålla en betydelsefull väljargrupp på gott humör, och han ser att det lönar sig.

Men det är en mycket farlig strategi, som bokstavligt talat innebär att leka med elden. I takt med att acceptansen ökar, inklusive legitimeras av politiker och opinionsbildare, för extremnationalistiskt tankegods, ökar också risken för att extrema element går till handling. Något som också SÄPO observerat, och varnar för.

Så lågt har alltså högern av i dag sjunkit.   

Jorden är övernyttjad – mer än överbefolkad

Liksom för att döva samvetet, när de ekologiska och klimatmässiga ”fotavtrycken” blivit för stora, talas det allt mera om att människopopulationen är för stor.

Problemställningen är konkret, men samtidigt obegriplig. Vad menas?

Troligen vill den som varnar för befolkningsökningen frammana bilden av fattiga länder med fattiga människor, som helt enkelt inte får plats, utan breder ut sig, närmast som djur. Här finns hotet – inte att ett mindre antal nationer, dessutom med svag befolkningstillväxt, lever långt, långt, över tillgångarna.

Befolkningstillväxten i fattiga, ofta krigshärjade, länder (ett vanligt samband) ställer till mycket lidande för den egna befolkningen, men med mindre påverkan på moder jord.

Antalet barn som föds till världen har dessutom minskat under ett antal decennier. Mycket tack vare den effektivaste barnbegränsningen som finns: Minskad barnadödlighet, som närmast per automatik leder till att färre antal barn föds. Utbildning och ökat välstånd, främst för kvinnorna, leder även det till att det föds färre barn. Att världens befolkning trots det ökar, beror i första hand på att människor lever längre – också det en konsekvens av utbildning och ökat välstånd. Alltså samma process som Sverige genomgick under främst första hälften av 1900-talet.

Vi gör ändå det tankeexperimentet, att vi är för många. Att människopopulationen måste minska.

Något vi naturligtvis inte kan effektuera, men vi leker ändå med tanken, att det till vår hjälp kommer en icke behandlingsbar böldpest, med enorm dödlighet bland de smittade.

Nu är frågan, var skall denna pest få sitt utbrott, för att jorden ska komma i bättre balans?

Säkerligen tycker många, per automatik, i ett land med mycket höga födelsetal. Kanske ett land med pågående svältkatastrof. Flyktinglägret med människor packade i misär. Men skulle det minska användandet av resurser? Minska klimatpåverkan?

Flyktingläger i Kenya. Lika många människor som i Malmö. Förbrukar dessa människor lika mycket resurser som Malmö? Bild från KIT.

Knappast.

Om en böldpest verkligen skulle få någon effekt för den här planeten, måste den naturligtvis slå till i de länder som har högst BNP per capita. Och eftersom det är ett tankeexperiment kan vi låta pesten slå till selektivt. Kanske utgå från soptunnan – sortera bort dom som slänger mest användbara prylar, inklusive mat. Dom som förbrukar mest fossila bränslen eller har högst elräkning för luftkonditionering.

Fattigpensionärer, flyktingar, människor i samhällets periferi, är heller inte så resursdragande, att en pestsmitta bland dom skull få någon större effekt. Även om dom bor i rika länder.

Begreppet överbefolkning säger alltså inte så mycket. Det skulle kräva en gigantisk folkminskning i fattiga länder, för att mer än marginellt minska resursuttaget, kanske inte alls, med tanke på att mycket av resurserna ändå hamnar i den rika delen av världen.

Men, istället för otrevliga tankeexperiment, kanske vi ska konstatera, att jorden har större problem än antalet människor …

En lättlurad Lars Beckman

Lars Beckman, Gävle, riksdagsman för moderaterna, är i blåsväder. Efter att ha vidarebefordrat Rebecca Weidmo Uvells ryktesspridning, att Greta Thunberg har personlig vinning av sitt klimatengagemang.

För övrigt verkar Greta Thunberg vara i gott sällskap. Det går tydligen även att boka in Ingvar Kamprad som föredragshållare ...

Rebecca Weidmo Uvells ryktesspridning behöver inga ytterligare kommentarer än de journalisten Emanuel Karlsten gjort i sin dissekering.

Däremot ska vi nagelfara den moderate riksdagsmannen Lars Beckmans omdöme när han delar vidare uppgifterna från Rebecca Weidmo Uvell. Beckman är bevisligen inte okunnig om Weidmo Uvells tidigare klavertramp. Trots att vi inte kan begära, att Lars Beckman läser Aktuellt i Politiken (en tidning med vänsterperspektiv, och varifrån jag korpat skärmdumparna, och där även Beckman är inblandad).

En någotsånär frisk opinionsbildare pekar inte ut en kristen assyrier som turkisk muslim (i Rebecca Weidmo Uvells värld något klandervärt), eller påstår att en examinerad folkhögskollärare saknar utbildning. Utan täckning.

Inläggen är av typen sprid-så-mycket-skit-du-kan, något kan fastna, även om det är lögn.

Rebecca Weidmo Uvell blev för övrigt på sociala medier kallas miss Piggy efter ett mindre lyckat inlägg om kommunistiska läger. Weidmo Uvell tog första bästa bild hon hittade på nätet som illustration till ett inlägg om kommunismen. Bilden visade sig vara från filmen Kermit i Gulag … Den andra bilden var från ett nazistiskt koncentrationsläger. Smaklöst.

Personligen tycker jag Rebecca Weidmo Uvell mera kan liknas vid Herman Hedning än miss Piggy.

Lars Beckman kan omöjligen vara omedveten om Rebecca Weidmo Uvells ”sanningar”.

Eller är det Beckman som är Herman Hedning? En del av Jonas Darnells beskrivning stämmer väl in: ”… tycks vara helt osårbar när det gäller att ta lärdom av misstag och inse sina begränsningar.”