Det var på tiden, vänsterpartiet

Det finns tillfällen, vattendelare, som antingen ökar eller minskar förtroendet för en politiker. Om hen antingen visar sig värdig sitt uppdrag eller bara allmänt omdömeslös. Vänsterpartiets Amineh Kakabaveh passerade en sådan vattendelare april 2016.

Jag tappade förtroendet för Amineh Kakabaveh när hon på sociala medier delade en video från den nazistiska organisationen Nordisk Ungdom. Kakabaveh bad sedan om ursäkt för att hon delat videon, men hävdade att innehållet var korrekt. Vilket inte heller var sant – översättningen var förfalskad. Daniel Pohl på tidningen EXPO gjorde en förtjänstfull kartläggning av Amineh Kakabavehs slingrande i samband med att en annan tidning, Focus, utsåg henne till ”årets svensk”, och därmed förlängde en synnerligen tvivelaktig lista på det temat.

Skärmklipp från EXPO. Inga länkar i bilden.

Det tidningen Focus åstadkom var i sammanhanget ett falsarium. Årets Svensk.

Personligen bryr jag mig inte så mycket om vänsterpartiets interna stridigheter.

Anledningen till att jag tar upp uteslutningsärendet Amineh Kakabaveh, är att hon blivit närmast en ikon hos dom, som i vart fall skriker högst om klanvälde och hederskultur (ofta utan att mena något med det). Kakabaveh skriker som bekant också högt, och är heller inte noga med sanningen.

Frågan är berättigad, dom som är mest högljudda, bryr dom sig verkligen om problematiken med hederskultur? Och jag förstår definitivt inte varför opinionsbildare med kurdisk bakgrund lägger så stor vikt vid islam som religion. Så ser inte den kurdiska problematiken ut med hederskultur, den grupp som har störst problem.

Det är svårt frigöra sig från tanken, att fixeringen vid islam är ett sätt, att slippa ta tag i problem inom den egna gruppen. Fullt förståeligt hos kurderna, med tanke på att dom är en såväl multietnisk som -religiös grupp, och föraktade på många håll, inte bara, i den muslimska världen. Även internt mellan olika grupperingar.

Har föreningen Glöm Aldrig Pela och Fadime någon gång lyft fram den religiösa inriktningen i Fadimes familj, efter det att hon föll offer för brutalt hedersvåld? Har GAPF tagit fasta på att Fadimes familj tillhör Aleviterna, en religion som är så sekulär till sin karaktär, att den inte ska lägga sig i vare sig samhälle, eller, som en konsekvens, klan. ”Glöm Aldrig” blev till minns inte.

Blundar vi medvetet för problemen hos Yazidierna, en kurdisk identitet och religion på samma gång? En grupp vi utsett till hjältar i kriget mot IS, men som troligen är den etniska och religiösa grupp, som är mest anfrätt av heder och klan. Vi minns hedersmordet på Maria, och vi läste nyligen om att gruppen inte vill veta av barnen till de kvinnor som kidnappats och våldtagits av IS.

Ett sätt att öka förståelsen av klanstrukturer och hederskulturer, vore att skapa en ny stereotyp, en ny symbol för den utsatta kvinnan. En bild av den tuffa tjejen i rökrutan i stället för det vanliga fotot av en kvinna i slöja. Så att folk begriper, att det utifrån yttre attribut, inte går att avgöra, om någon lever i hedersproblematik. Lika lite som att vi till det yttre kan se vilka som lever i en våldsamma relationer.  

Ibland är jag pessimist i fråga kampen mot klan- och hederskultur. Alltför många, främst de mest högljudda, har bestämt sig för att det är islam som är problemet. Ungefär, att om bara slöjorna försvinner från det offentliga, så behöver vi inte bry oss.

Som det var på den gamla goda tiden, när vi inte lade oss i grannens familjeliv.

Uppdaterad 4 september