Varför hata efter en rimlig dom?

Hatet mot Girjas sameby efter rättegången i Girjas-målet är obegripligt. Samtidigt som det vittnar om en storsvensk historielöshet som är både beklämmande och skrämmande.

Domen i Girjas-målet är rimlig och välmotiverad. Det enda som hänt är att samebyn fått lagstadgad besittningsrätt till marker som av hävd brukats för bland annat renbete. Dessa marker tillhör fortfarande nationen Sverige – precis som alla andra privatägda marker.

Girjas sameby. Bild från Wikipedia.

För egen del vill jag, precis som alla andra sportfiskare, ha möjligheten, att, via ett fiskekort, kunna blöta en krok i våra fjällvatten. Alltså samma förmån som bereds mig när det gäller andra vatten, privat- eller bolagsägda, i vårt avlånga land.

Det vatten jag fiskar mest i heter Vallbyåns Fiskevårdsområdesförening (Fvof). Fisketillståndet köper jag av föreningen. Rimligt, eller hur?

Kan någon vettig människa förklara för mig varför det ska fungera annorlunda med fiskevatten som ligger inom en sameby? Att när jag vill fiska i ett fjällvatten, inte köper mitt tillstånd från samebyn, utan från staten, via länsstyrelsen. Avsaknaden av logik är total.

Fram till år 1889 var samerna skatteskyldiga, ungefär som andra hemmansägare, för de marker som nyttjades för bostäder, renskötsel, jakt och fiske. Med skatteplikt följer äganderätt. I det fallet ingen större skillnad mellan en bondby och en sameby. Ägandet i bondbyarna var personligt, men man hade även gemensamma ägor, som gick under beteckningen allmänningar. I samebyn var regeln, att ägandet var kollektivt, alltså att hela byn var att beteckna som en allmänning.

Detta ägande upphörde 1889. Inte genom något beslut, att staten exproprierade markerna, inte via något formellt beslut överhuvudtaget. Staten bara upphörde med skattelängderna, slutade ta upp skatt. Och därmed avskaffade staten den äganderätt samerna hade till sina marker. Utan formellt beslut, utan debatt, utan konsekvensanalys.

Rättens utslag är i själva verket inte mera revolutionerande, än att domen rättar till ett vanvettigt icke-beslut från 1889.

Gustav Vasa och Birkarlarna hör inte hemma i diskussionen. Knappt ens urminnes hävd. Det är 1889 som gäller. Samerna hade fram tills dess, via skattelängder, en betydligt starkare rätt än vad som ryms inom begreppet urminnes hävd.

Och som sagt. Jag ser inget problem i att i fortsättningen köpa mina fisketillstånd direkt från samebyarna.