Statlig sjukvård eller Storregioner?

En gigantisk indelningsreform av Sverige, från dagens 21 län till sex stora regioner har under en tid, tämligen högljutt, debatterats i landet.  

Ja eller nej till denna reform är vanligen huvudspåret i diskussionen.

Bild från SVT

Två alternativ som jag inte tror existerar. Verkligheten är nog snarare att valet står mellan Storregioner eller att Staten tar över ansvaret för akut-, intensiv- och specialistvård. Ungefär som skedde i Norge:

Vid sekelskiftet för 15 år sedan var den norska hälsovården i kris med svarta hål i ekonomin, långa köer och stor ojämlikhet i vården beroende på var i landet man råkade bo.

Jag är övertygad om att det behövs en ordentlig reformering av vården i Sverige. Primärvården är eftersatt samtidigt som akut-, intensiv- och specialistvården är fragmentiserad. Jag tror det behövs både decentralisering och centralisering.

En decentralisering av primärvården och dess uppgifter. Vårdcentraler som fungerar som närakuter och samtidigt servar befolkningen med den mera vardagliga sjukvården.

Akut-, intensiv- och specialistvård är sjukvård av helt annan dignitet och kräver ett sjukhus med såväl teknik som kompetens. Akutvård i dag börjar när ambulansen är på plats, men mycket av debatten verkar ligga kvar i slutet av 70-talet när en ambulanssjukvårdare skulle genomgå en 6-veckors sjukvårdsutbildning … Då kunde verkligen varje kilometer extra vara livshotande.

Jag tror inte på små sjukhus som inte kan ge fullskalig akut-, intensiv- eller specialistvård. En vård som kräver mycket resurser både vad gäller tekniska hjälpmedel och kunnig personal. Jag tycker inte att vi ska ha förlossningsavdelningar som inte klarar av en besvärlig komplikation.

Och det säger sig självt att specialiserad teknik, inklusive specialister, bara kan finnas utifrån ett tillräckligt stort befolkningsunderlag.

En problematik inom vården som måste lösas är patienter som i onödan använder sig av akutsjukvård och patienter som avbokar schemalagd vård. Sådant är kostsamt. Sedan måste den medicinska bedömningen gälla om vilken som är i behov av vård först. Det är inget som politiker ska lägga sig i. Vårdgarantin ger jag inte så mycket för, i synnerhet inte när det dyker upp nya behandlingsformer som kan lösa ett ackumulerat behov, typ starr eller höftleder.

Det kommer bli en smärtsam omorganisering av svensk sjukvård. Ingen har riktigt velat ta tag i frågan, parallellen till Norge före sekelskiftet är slående. Dagens regiondebattörer verkar heller inte vilja ta tag i frågan.

Att stärka primärvården, ytterligare specialisera sjukhusvården och med det låta ett antal mindre sjukhus stryka på foten, kommer att trampa på många ömma tår.