måndag 4 april 2016

Drömmen om det samhälle som inte var


Jag vet inte om förklaringen är dåligt minne eller förträngningsmekanismer, eller kanske rent av bara förljugenhet. Några rationella skäl kan jag inte hitta till den nostalgiska ådra som titt som ofta dyker upp på sociala medier, men även på sidor som ska vara seriösa och vederhäftiga: Den nostalgiska drömmen om ett samhälle, ett Sverige, som aldrig existerat.

Det här är en sådan ”aforism”:



Jag blir beklämd när jag läser sådant. Jag är snart 55 år gammal, och jag hörde liknande saker redan som barn. Under solen alltså inget nytt.

Och jag mår illa av hur inte minst vi unga på den tiden, såg på dom som var annorlunda eller utvecklingsstörda. På macken i Hallaryd höll ofta en gravt utvecklingsstörd (eller hjärnskadad) man till, Bengt tror jag han hette. Det var legitimt att driva med honom, men jag minns inte att jag hörde någon vuxen som röt till. ”Jag lärde mig också behandla andra andra som jag själv vill bli behandlad!”, som det står i den så kallade aforismen. Jo, kyss mig …

Hela texten i bilden ovan andas förljugen idyll, och minner om en tid som då i vart fall inte jag vill ha tillbaka. Författaren och journalisten Lars Åberg skriver en gästkrönika i SvD den 3 april en tidsvandring som börjar med hur han föds in i tryggheten på 50-talet och stannar vid en blick på pensionsbeskedet. En minst sagt suspekt verklighetsbeskrivning.

Det är möjligt att det var tryggare än i dag under min uppväxt, när barn exempelvis inte fick tala om sexualitet. Då finns ju heller inte pedofili … Eller som en utsatt jämnårig kvinnlig bekant uttryckte det: ”Vem fan skulle trott på mig, till vem skulle jag gått?

Samhället var också tryggare när det inte fanns något våld i nära relationer. Tvingades polisen rycka ut i samband med en kvinnomisshandel stod det medling i rapporten. Tänk vad den feministiska propagandan har fördärvat den idyll som en gång fanns.

Feministerna har även fördärvat sexualupplysningen. Visserligen fanns skolans undervisning om den mänskliga fortplantningen, men grabbarnas viktigaste källa till den kvinnliga sexualiteten stod gömda porrtidningar för. Så visst var det bättre förr.

Stundom dolt och stundom öppet uttrycker Lars Åberg besvikelse över hur skattepengarna används. En oro över att inte få tillbaka satsade medel. Och om pensionen kommer att räcka.

Alltså den retoriska frågan om var våra skattepengar tar vägen. (Mycket av den följande texten har jag tidigare publicerat på Facebook.) Jag har som sagt trots allt passerat 50-strecket med marginal, så jag kan bidra med erfarenheter.

Tillsammans med yngre kollegor har jag arbetat med att rensa rabatter från ogräs runt ett särskilt boende för bland andra människor med Downs Syndrom. Personalintensiv verksamhet med dygnet-runt-bemanning. Tidigare fixade vi också till boulebanan på ett äldreboende med en stor andel senildementa. Också det en personalintensiv verksamhet. Dyr.

När jag växte upp på 60- och tidigt 70-tal fanns inte sådana här institutioner. Utvecklingsstörda hölls mer vid sidan av. Gamla kunde hoppas på en plats på långvården. Dåvarande Fp-ledarens Westerberg gjorde succé så sent som 1985 med att kräva eget rum på långvården. Det har blivit fan så mycket bättre, men det har kostat.

Åk gärna utanför Sverige. Ser ni rullatorer eller för den delen svårt handikappade människor i avancerade rullstolar med personlig assistans i den omfattning som vi ser här? Sådant kostar.

Den som vill ha ett ännu snabbare svar på var våra skattepengar tar vägen kan vägen förbi en central för hemtjänsten. Bara liksom kolla hur många bilar som används av personalen för att ta hand om våra gamla som byggde upp det här landet. Och det här accelererar.

För att hålla igång den här välfärden krävs utöver pengar även arbetskraft. Sorry, demografin i Sverige räcker inte till vare sig för att ta hand om våra gamla eller vårdbehövande, eller klara pensionsavgångarna de närmaste decennierna. Skulle vi i stället för invandringen, för att tala klartext, knullat fram den här generationen skulle det varit dyrare (dryga 20 år i samhällskostnad) och det skulle varit gjort för 15 år sedan.

Frågan om pensionen kommer att räcka för Lars Åberg är komplicerad. Pension är till stora delar uppskjuten lön (sociala avgifter), men även en demografisk fråga. Antalet pensionärer kontra personer i arbetsför ålder, och hur många av dessa som arbetar (och här ligger Sverige riktigt bra till trots att många hävdar motsatsen).

Det bästa vi kan säga om den tid som varit är att den varit en resa mot i dag.


2 kommentarer: