Skolan som slagträ

En skolnedläggning är knappast en partiskiljande fråga. När en kommunledning ser sig tvingad att lägga ner en skola, omorganisation eller sviktande underlag, säger oppositionen oftast nej. Oberoende av vilka som är majoritet respektive opposition. Jämför debatten i Sandviken respektive Falun.

Förklaringen är naturligtvis, att ingen egentligen vill lägga ner, men där oppositionen slipper ta ansvar. Vanligen är det kommunens förvaltning och tjänstemän som får klä skott. Trots att dessa bara gör vad dom blivit ålagda: Föreslå en organisation som svarar mot kommunens behov, inom skolan. Detta står inte alltid i överensstämmelse med önskemålen.

Ofta hävdas att skolan är viktig för bygden, att utan skolan dör samhället.

Kanske ligger någonting i detta, men faktum kvarstår: När en bygd avfolkas, försvinner skolans underlag (bland annat). Det är inte den nedlagda skolan som avfolkat bygden.

Det underlättar naturligtvis för oppositionen att slippa rekrytera behöriga lärare till ensamarbete på en liten skola. Det behöver för den delen inte majoriteten göra heller. Sådant får förvaltningen lösa.

Folkskolan infördes i Sverige 1842. Skolhus, elever, lärare/lärarinna, inget mer. Från Wikipedia, okänd fotograf.

Inför den verkligheten, att skolans överlevnad beror på elevunderlaget, inte tvärtom, borde varningsklockor ringa. Understruket av att få skolor räddas långsiktigt när förvaltningen väl föreslagit en nedläggning. Inte av illvilja, utan som en konsekvens av att underlaget viker. 

Skolan är ett uselt slagträ i debatten om en levande landsbygd. En skoldebatt ska handla om bästa möjliga utbildning för eleverna, inget annat. Storleken på en skola har betydelse, det finns fördelar och nackdelar med båda, men fördelarna med en mindre skola dunstar bort när skolans ende vuxne är en ensam lärare, förstärkt med någon timanställd matansvarig.

Enkla lösningar existerar inte, men vi kan och ska underlätta för människor att leva och verka även i avfolkningsbygd. Lokalsamhället kan finna sin nisch och vända trenden.

Skolskjuts ser jag som enda rimliga lösningen, där underlag saknas för skola. Små barn ska inte hänvisas till hållplatser för den vanliga kollektivtrafiken. Resan ska vara mellan hemmet och skolan, utan omvägar.

Tar vi Sandviken som exempel, tror jag det vore bra om mindre skolor utanför centralorten även dom knyts upp till skolbyarna. (Som för övrigt inte är speciellt stora, separata skolor i varje by med vissa gemensamma lokaler.) Samhörigheten med en större skolby skulle göra det lättare att organisera de resurser som är nödvändiga på alla skolor, oavsett storlek.

Energi – samhällsintresse eller bakgård

 

Protester i samband med energiproduktion är inget nytt. Samer protesterade när renbetesland lades under vatten, vi hade en folkomröstning om kärnkraftens utbyggnad – utöver protester från lokal- och ursprungsbefolkningar i samband med uranbrytning. Fossila bränslen ska vi bara inte tala om, men något som i likhet med uran utvinns bortom den synliga horisonten. (Riktigt tragikomiskt blir det när politiker talar sig varma för kärnkraft, men mot vindkraft därför att utländskt kapital är inblandat …)

Nu protesteras det mot planerade vindkraftsparker.

Energi är ett jobbigt ämne. Alla kräver god och säker tillgång, utom på sin bakgård.

För vindkraftens del räcker det att vindturbinerna finns inom synhåll för att protesterna ska låta mer än bakgrundsljudet från verken. Förstärkt av att det ofta handlar om personer med såväl ekonomiska muskler som förmåga att höras.

Alltså en avsevärd skillnad mot när de stora älvarna byggdes ut, och de mest berörda var en ursprungsbefolkning, som i de flesta fall kunde negligeras. Människor som lever och bor i anslutning till urangruvor är det heller inte många som bryr sig om.

Av Berit Wallenberg - Kulturmiljöbild, Riksantikvarieämbetet, Wikipedia. Stora Sjöfallet 1965, innan Vietas kraftverk byggdes.

Protesterna mot vindkraft ger intryck av en slags utvidgad äganderätt. Ägandet av en utsikt. Synen av en obruten horisont, som inte får påverkas, ens som en konsekvens av att man kräver ström i ledningen när man trycker på knappen.

All elproduktion har någon form av negativ inverkan på miljö och natur. Inklusive distribution. Det är tätt med stolpar i vårt avlånga land.

Samhällsnytta och äganderätt är komplicerat och inkonsekvent. Få ingrepp i naturen, om vi håller oss till energiproduktion, har en mera direkt negativ påverkan än vattenkraft. Men här innebär synen på ägandet, i motsats till fallet vindkraft, i stället den ovillkorliga rätten att driva en anläggning, oavsett om det är motiverat eller inte. Urminnes hävd anges som skäl att stoppa lekande öring, hacka ål i småbitar och torka ihjäl flodpärlmusslor. Stat, EU eller miljöorganisationer ska inte lägga sig i!

Bortsett från klimatpåverkan blir såren i naturen ofta ohyggliga i samband med kol, olja och naturgas, kärnkraften brottas med avfallsproblem och förödelse i samband med brytning.

Brutna horisontlinjer är då sannerligen inte det värsta vi råkar ut för i samband med energiproduktion.

Logistik – nyckeln till en levande landsbygd

 

Den 7 oktober kommer det att diskuteras landsbygdspolitik i Järbo Folkets Hus. Ett antal organisationer samlas under rubriken ”Det måste hända NU! Turné för en rättvis landsbygdspolitik”. Även sossarna i Sandviken är med och arrangerar.

Ämnet är angeläget, och förhoppningsvis stannar inte diskussionen i Järbo. Urbaniseringen stannar i vart fall inte, den processen fortsätter oförtrutet. Den, som startade en bit in på 1900-talet med att böndernas barn, även dom fick tillgång till utbildning efter folkskolan. Lantbruket rationaliserades, människor fick det bättre, färre händer behövdes, vilket skapade en övertalighet, samtidigt som industrin skrek efter arbetskraft. Det var inget som skedde av illvilja.

När industrin blev effektivare, samtidigt som informationssamhället trängde sig på, började även de mindre centralorterna minska sin befolkning. Ungdomar, och främst då unga kvinnor, sökte (söker) sig till högre utbildning och ett bredare arbetsutbud.

Sådan är verkligheten, och även om vi politiskt gör vad som är möjligt, för att människor ska kunna leva och bo var dom vill, kan vi inte förhindra att just detta sker.

Sanningen är att hela Sverige inte kommer att leva. Orter som förmår skapa sin egen nisch och bygga upp en egen attraktionskraft kommer leva vidare, andra kommer tyna bort. (Den stadsnära landsbygden, med helt andra förutsättningar, lämnar jag utanför resonemanget.)

Ska vi då överge det som ibland kallas för resten av Sverige?

Nej.

Men, när underlaget svajar är det logistik som gäller. Tillsammans med fantasi och nytänkande. Mobila vårdcentraler. Samma med tandvård. Kulturbussar. Lärare som pendlar på betald arbetstid för att klara skolan för de yngre barnen.

Lanthandeln blir viktig när banker lägger ner (även) i glesbygd. Kontantförsörjningen måste tryggas, staten gå in där marknaden sviktar, som i fallet bredband. New Public Management till papperskorgen.

Vad vi aldrig får tumma på är kvalitén inom vård, skola och omsorg. Avancerad vård måste lösas med logistik och patienthotell. Avancerad akutvård med ambulanscentraler och helikopter. Mycket vård kräver patientunderlag; en sjukhusakut skall vara fullskalig, inga förlossningskliniker utan neonatalvård.

Kontroversiellt? Borde inte vara det. Avancerad verksamhet får inte vattnas ur via revirtänkande och/eller fragmentisering.

Nostalgin lämnas med fördel åt litteraturen.

Covid-19 och New Public Management

Sverige är extremt i sin lagstiftning, att tillåta vinstuttag i privata bolag, som bedriver skattefinansierad verksamhet inom vård, skola och omsorg. Sverige är det lysande undantaget i en kommunistisk värld, i alla fall om vi ska ta vissa borgerliga debattörer på allvar, som med näbbar och klor försvarar vinstuttagen.

Sverige har till sin spets drivit New Public Management (NPM) inom offentlig verksamhet. Allting ska prissättas, och därigenom öppna för konkurrens på en fri marknad. Valfrihetsrevolutionen som Carl Bildt myntade 1991. Och ingen regering därefter har gjort något för att komma tillrätta med avarterna.

Varje moment inom hemtjänsten är tidsstuderat och prissatt, annars finns inte momentet. Daglig hygien, fem minuter för övre tvätt, samma för nedre tvätt. Tio minuter för ett toalettbesök. Femton minuter för samvaro vid måltid. Ett system så trubbigt, kliniskt, att en gammal sovjetisk femårsplan framstår som flexibel i jämförelse. Självklart kan ”privat” hemtjänst gå med vinst.

I hemtjänstpersonalens schema ska personlig hygien pressas in. Byte av eventuell skyddsutrustning, tvätt, spritning etc. Före och efter varje nytt besök. Utöver inloggning (den moderna stämpelklockan). Covid-19 har visat på brister. Det var för övrigt inte länge sedan hemtjänsten fick arbetskläder.

Bild: CDC/ Alissa Eckert, MS; Dan Higgins, MAM

NPM som idé fungerar naturligtvis lika illa i kommunal verksamhet som i offentligt finansierad privat. Men att till en pressad arbetssituation även foga ägares och investerares krav på vinstutdelning kan närmast liknas vid att släppa lös en mink i en kräftodling. 

Erfarenheterna från Covid-19 förskräcker. Och allting pekar på att ojämlikheten, klassklyftorna, spelar en stor roll även i denna ohälsa. Med högst dödlighet i de grupper som även har den kortast förväntade livslängden. Föga förvånande återfinns många av dessa inom kommunal omsorg. Dom som i mindre utsträckning väljer utförare, även där så är möjligt. Och som högst troligt har bekanta och anförvanter som INTE kunnat arbeta på distans eller kunnat undvika trängsel till och från arbetet.

Detta måste en Corona-kommission titta på. Detta känns viktigare än att undersöka hur pandemin slagit mot olika utförares brukare. Men framför allt gå till botten med hur scheman pressade enligt NPM påverkat hygien, kvalité och säkerhet inom vård och omsorg.

Men som sagt, grunden till haveriet lades 1991, och ingen har vare sig velat eller haft mandat att göra något åt det.

Moderat satir

En satiriker i dag har det sannerligen inte lätt. Att via satir ta sig an den moderata politiken innebär med stor sannolikhet inte något annat än att beskriva verkligheten.

Om det varit satir hade det dock varit en bra sådan. Alltså den typen där skrattet fastnar i halsen.

Jag skrattar själv åt privatiseringspartiet moderaterna, nu, när de föreslår att en statlig myndighet ska ta ansvar för såväl inköp som fördelning av vårdmateriel, sjukvårdsutrustning och mediciner.

Valfrihetsrevolution, sa Bildt. Just det, sa Bull. 

Trots att det inte är ett dugg roligt. Skrattet fastnar i halsen.

Det är Carl Bildts ”valfrihetsrevolution” från 1991 som ger resultat. Den som skulle ersätta sossarnas offentliga sektor. Marknaden (ofta kamouflerat till valfrihet) skulle styra omsorg och skola. Låt vara via en märklig skattefinansierad hybrid mellan privat och offentligt. Där det offentliga tar risken.

Inte bara verksamhet skulle drivas privat, även myndighetsutövning, som Apoteket, skulle fragmentiseras. Utbud och efterfrågan i stället för samhällsnytta. Vitala samhällsfunktioner som brickor i ett ideologiskt spel. Utan konsekvensanalys.

Oj! Här dyker det upp en kristdemokrat mitt i Apotekstjänst. Vad oväntat. Eller inte. Den nya politiska adeln. (Från SVT.)

Vi såg problemen när regionerna fick brist på material från Apotekstjänst (tidigare Bonver som bl.a. hyrde ut P-rullar). Konkurrens och New Public Management ersatte fördelning och samordning.

Något som fungerar alldeles utmärkt så länge det handlar om konsumtionsvaror. Men, för allas vår skull, en ideologi som bör hållas borta från vård, skola och omsorg.

Äldreomsorgen kräver en lyckad integration

Det är närmast rörande med Sverigedemokraternas (SD) ställningstagande, att äldreomsorgen inte är en integrationsåtgärd. Att äldreomsorgens största problem skulle vara personal som inte behärskar svenska språket i tal och skrift. Jag lovar, det finns större problem än så, och än värre på sikt.

En anledning till att äldreomsorgen fungerar, är att personal med utländsk bakgrund är överrepresenterad bland dom som arbetar med våra gamla.

Det verkar som om SD är kvar i 80-talet, när dåvarande folkpartiet kunde vinna val på att lova eget rum på långvården. En tid när medellivslängden var sex år kortare. Kraven på omsorgen har sedan dess blivit högre, omsorgen bättre.

Det säger mycket om SD, att äldreomsorg benämns i termer av enkla jobb. Ett jobb är inte enkelt bara för att det sker en aktiv rekrytering bland utrikes födda!

Utmaningen blir att rekrytera tillräckligt med människor, som vill, och kan, arbeta med våra äldre. För att använda SD-retorik, det räcker inte med våra egna ungdomar. Det finns kommuner med bra demografi som klarar det, men många landsortskommuner kommer inte göra det. I påfallande många av dessa kommuner är SD starka. Kommuner med utflyttning, och främst då unga kvinnor. Inget framgångsrecept för en kommun som vill klara vård och omsorg.

Statistiska Centralbyrån har en bra interaktiv sida, som visar befolkningspyramider för de senaste 50 åren. Där kan man se vilka kommuner, som i framtiden kommer klara/inte klara vård och omsorg. I vart fall inte med SD:s syn på migranter och migration.

Om SD verkligen bekymrat sig om våra gamlas väl och ve, hade dom skrivit en debattartikel, som handlat om hur vi ska underlätta och stärka integrationen, och även rekrytera fler nyanlända, för att klara ett nödvändigt personaltillskott till äldreomsorgen.

Problem med språket kan vi lösa, personalbrist är värre. Om vi inte ser tvångsförflyttning av våra gamla som ett godtagbart alternativ förstås.

Pär Holmgren hade ju rätt

Det slår inte fel. Så fort det rullar in ett snöfall över Sverige, och temperaturerna sjunker, delas Expressens nu 14 år gamla intervju med Pär Holmgren. Med andemeningen, att nu är det vinter, Holmgren hade fel.

Bortser vi från att en rubriksättare för ovanlighetens skull spetsat till artikeln (ha, ha) visar sig innehållet stämma kusligt väl. Och det är sex år kvar tills de 20 åren som nämns ...

Det hade han inte alls. Det är bara att läsa artikeln. Jag bokstaverar l ä s a.

”Vi kan mycket väl ha kalla vintrar även om 10-20 år, men statistiskt sett kommer de att bli färre”, sa Pär Holmgren då.

Några invändningar?

Vidare uttryckte Pär Holmgren farhågor om Vasaloppets framtida 100-årsjubileum år 2022 (det 101:a Vasaloppet, om vi ska vara noga.)

Att vi inte haft några inställda Vasalopp sedan 1990 kan vi tillskriva, om inte guds försyn, så i vart fall en mycket väl utvecklad logistik, inklusive snökanoner, som bemästrat snöbrist och värme. Jag tror inte detta hade varit möjligt, om vi går några decennier tillbaka i tiden.

Det är inte i första hand årets snöförhållanden vi ska ha i åtanke när vi sätter den svenska vintern i relation med klimatförändringar och global uppvärmning. Titta i stället noga på den här bilden:

 

Kartan visar 2010 års avvikelse från normaltemperaturen baserad på perioden 1961-1990. Bilden är intressant därför att den visar det enda år som varit kallare än normalen de senaste 20 åren. Alltså undantaget som bekräftar regeln.

Resten av kartorna via den här länken (SMHI).

”Om tjugo år kommer inte många att vara intresserade av Vasaloppet”, uttryckte Pär Holmgren 2006. 

Felaktigt och överdrivet? 

Det kan vi inte svara på med säkerhet, det är sex år dit. Däremot kan vi med säkerhet säga, att färre barn, från Svealand och neråt, kommer att få skidor i julklapp nästa år. Och att ju fler milda vintrar vi får, i synnerhet om de kommer på rad, desto färre kommer att vilja anmäla sig till nio mils skidåkning. Även om många åker norrut även för längdskidor, och att exempelvis Högbo utanför Sandviken, med sitt konstfrusna spår, har lysande tider.

När den globala temperaturkurvan ser ut på det här sättet, så kommer även den här promillen av jordens yta (Sverige) att följa efter, även om variationerna även fortsättningsvis kommer bli stora. Rätt som det är kommer nya 2010 att dyka upp, men bara som tillfälliga avbrott i en obeveklig trend.