Miljöpartiet fick vandra centerns väg

Miljöpartiet har minst sagt haft problem i opinionen den här mandatperioden. Det kostar på när ett idealistiskt parti tvingas ta ansvar i regeringsställning. Samma sak fick centern erfara efter valet 1976, och ungefär på samma tema. Inga nyheter alltså.

2015 var en rejäl käftsmäll på miljöpartiets klimatarbete. Då tvingade partiet sälja Maud Olofssons, centerns och den borgerliga regeringens via Vattenfall inköpta brunkolsverksamhet i Tyskland.

Uppdatering 2017-03-15: Vattenfall köpte under den borgerliga regeringen Nederländska NUON, som inte bryter kol, men vars verksamhet bygger på förbränning av fossila bränslen. Ett köp som blev starkt kritiserat. Ber om ursäkt för sammanblandningen.

Såväl köp som försäljning blev hårt kritiserat.

För miljöpartiet, som gått till val på att brunkolen skulle ligga där den låg, kom naturligtvis svekdebatten som ett brev på posten.

Turerna kring Mehmet Kaplan var inte heller smickrande, och absolut inte miljöpartiets omsvängning i flyktingpolitiken, som mer eller mindre orsakade Åsa Romsons avgång. Gustav Fridolin kunde av någon outgrundlig anledning sitta kvar.

Det fanns inom centern en viss skadeglädje.

Ett stycke intressant politisk nutidshistoria är parallellerna mellan miljöpartiets och centerns respektive golgatavandringar.

Förväntningarna var mycket stora på centern då 1976, liksom de var på miljöpartiet i dag. Båda partierna maldes dock ner i det vardagliga politiska arbetet. Kompromisser och anpassningar för att hålla ihop regeringarna. Det smärtsamma uppvaknandet att regeringsmedverkan inte är detsamma som egen majoritet. Att partier som gått till val på starka löften även avkrävs desamma.

Centern gick till val 1976 på visionen om det decentraliserade samhället, med kärnkraften som mycket stark symbolfråga.

Jag tog mig tid att jämföra debatterna mellan Olof Palme och Thorbjörn Fälldin i Skandinavium 1976 respektive Kalmar 1982. Debatterna finns på Youtube, men jag bryr mig inte om att länka.

1976 var det bärande temat i Thorbjörn Fälldins argumentation kampen för det decentraliserade samhället. Många gånger använde Fälldin just de orden. Marschen in i kärnkraftssamhället, som var sossarnas (och även storkapitalets) alternativ, stod mot det decentraliserade alternativ centern förespråkade. Vi vet hur det gick.

Centern tvingades medverka till att ladda nya kärnkraftverk. Decentraliseringstanken fick aldrig något större genomslag i kanslihuset. Varje dag blev snarast en kamp mot ökad centralisering, vilket är en stor nyansskillnad.

1982 möttes Thorbjörn Fälldin och Olof Palme åter i valduell. Den berömda ”Hulkdebatten”.  

Nu var talet om decentralisering nedtonat, närmast borta. En gång tror jag ordet decentralisering nämndes, och då inte i fråga om ett decentraliserat samhälle, utan i fråga om en decentralistisk ekonomi – alltså en ekonomi utan för mycket statlig inblandning, något som främst drevs av moderaterna.

Verkligheten hade malt ner det visionära partiet centern till ett statsförvaltande parti, kärnkraften var etablerad. Centern var helt enkelt tvungna att börja om.

Alltså samma sak som miljöpartiet håller på att göra nu.

Minns Ni Africagate?

Africagate fick sitt fäste i förvillosfären alldeles i början av 2010. Upphovsmannen var en suspekt figur,  Dr. Richard North, som vid ett antal tillfällen utmärkt sig i klimatdebatten.

Bakgrunden var att IPCC i sin rapport AR4 WG II använt sig av det här påståendet från professor Ali Agoumi, som skrivit en rapport för iisd:

” In other countries, additional risks that could be exacerbated by climate change include greater erosion, deficiencies in yields from rain-fed agriculture of up to 50% during the 2000-2020 period, and reductions in crop growth period (Agoumi, 2003).”

Richard North upp i falsett över att IPCC i sin syntesrapport dristat sig till att citera så kallad grå litteratur i Syntesrapporten. Grå litteratur är exempelvis rapporter från myndigheter eller nationell statistik, sådant som låg till grund för Ali Agoumis arbete.

Äh, läs själva vad Richard North skrev, en stilstudie i hur en fullfjädrad rättshaverist agerar.

Det säger en hel del om klimatdebatten, att sådana som Richard North kan få ett så enormt genomslag för, ja, ingenting.

Det riktigt tragiska i den här historien är verkligheten:

”Är torka vanlig i Sahelområdet?

Ja, och det blir allt vanligare med klimatförändringarna. Det är nu den tredje torkan som drabbar Sahelområdet på mindre än ett årtionde. Särskilt i Niger, har många familjer ännu inte återhämtat sig helt från den sista torkan under 2010 och de har därför ännu mindre att falla tillbaka på nu än de hade då.” 

Det är svårt att få riktigt grepp om den kampanj som bedrivs mot IPCC av figurer som Richard North. Vi måste i de funderingarna också komma ihåg varför IPCC skriver om olika hot i sin syntesrapport.

Sansade bedömare inser naturligtvis, att enskilda nationer och världssamfundet ska vara beredda på att risken ökar för klimatrelaterade problem, mer i vissa områden. Det är IPCCs skyldighet att påpeka sådant. Det gäller att skaffa sig beredskap för händelser, som förr kanske inträffade vart tionde år i dag kommer tätare, mycket tätare.

Men det är självklart, frågar ni Richard North, eller andra haverister, så är det naturligtvis för att giriga forskare ska tvinga fram nya anslag till verksamhet, som från Norths sida betecknas som helt onödig. Jag förstår North, ju mera forskning som kommer fram, desto klarare blir bilden av förändringarna i vår tid, som dessutom går snabbt. Och sådan forskning är ju obehaglig. Forskningen kanske till och med fram till att vi borde minska på användningen av fossila bränslen, kanske låta tjärsanden ligga där den ligger i Kanada, och låta Arktis vara ifred från exploatering av kol, olja och gas. Vi kan trots allt hushålla med energi och resurser, och ändå få det bättre. Inte för jag vet om det kommer att lugna personer som jämställer grön politik med helvetet (!), men vi andra kan ju se lite mera positivt på framtiden.

För Richard North och andra bakåtsträvare, som struntar i att det här handlar om människoliv, var det tydligen viktigare att påtala, att en nationell studie från ett afrikanskt land minsann inte var att lita på.

Även om det nu, med oönskad tydlighet visat sig att den afrikanska studien stämde, och att det i högsta grad var riktigt att lägga in studien i syntesrapporten.

Uppdatering. Sveriges Radio tar upp katastrofen

Lennart Bengtsson om klimat- och miljöpolitik

Professor Lennart Bengtsson lyfter, i ett gästinlägg på The Climate Scam, den mycket viktiga frågan om vilka nationella åtgärder som är bäst för att möta klimatförändringarna. Bengtssons inlägg är politiskt och polemiserar till stor del mot miljöpartiet.

Professor Lennart Bengtsson är kanske Sveriges mest framstående klimatforskare, och har på senare tid hörts allt mera i den offentliga klimatdiskussionen. Bengtsson är även starkt kritisk till den så kallade vetenskapliga diskussionen som förs i anslutning till The Climate Scam.

I mina ögon är det ett friskt och sakligt inlägg, fjärran från de dårhusargument, som vi alltför ofta läst på den aktuella bloggen, om en förestående grön diktatur, eller antydningar om att en världsregering, styrd av Greenpeace och WWF, håller på att bildas. Om TCS håller de knäppskallar borta som brukar föra fram de här tankegångarna, och avhåller sig från illa kamouflerade påståenden om att forskare fuskar eller är kriminella, finns det en reell möjlighet, att TCS ska kunna bli en röst i klimatdiskussionen.

Jag både delar och delar inte professor Bengtssons syn på den politiska verkligheten. Bengtsson har rätt i att Sverige har ytterst liten betydelse för de globala koldioxidutsläppen. Däremot tror jag inte att Sveriges nationella åtgärder saknar betydelse i ett globalt perspektiv.

Framför allt inte för Sverige som industrination.

Min privata åsikt om Sveriges klimatarbete är lika mycket självisk nationalism som omtanke om världen, och jag tycker att professor Lennart Bengtsson missar kopplingen mellan att ligga i framkant i klimatpolitiska åtgärder parallellt med att ligga i framkant i teknisk innovation.

Kan vi Sverige utveckla energibesparande teknik, som både minskar koldioxidutsläpp och energiåtgång, torde vi ha en bra produkter som även ger avtryck i handelsbalansen. Personerna som byggde upp våra stora företag, som i dag är internationella giganter, var faktiskt en gång beroende av framsynta politiska beslut. Ericsson hade förmodligen inte varit någonting i dag, om inte staten sett till att använda Ericsson som ett verktyg för att bygga upp en fungerande telekommunikation för hela landet. Ungefär samma med ASEA.

Jag håller inte med om att miljöpartiet är tillväxtfientligt.

Det är därför en händelse som ser ut som en tanke, att miljöpartiet, när professor Lennart Bengtsson i ett blogginlägg, räknar ut partiet som en kraft att lyssna till, ökar kraftigt i opinionen.

Miljöpartiet är sanningen att säga, inte så vidare extrema i klimatfrågan, och inte heller extrema i miljöfrågorna.

Snarare är miljöpartiets framgång en konsekvens av att partiet blivit trovärdigt. Man har till och med kastat orealistiska krav på ett utträde ur EU i papperskorgen.

Däremot säger partiet nej till stora motorvägsbyggen runt Stockholm, som väl inte kommer att leda till något annat än ökad biltrafik i innerstaden. Man bedriver även en trovärdig politik i fråga om miljövård och biologisk mångfald. Det är naturligtvis en katastrof för ett parti som kallar sig grönt, att driva igenom en licensjakt på ett utrotningshotat djur bara för att en lobbyorganisation gnäller lite. Centern kommer att få jobba lite för att återvinna trovärdigheten i de gröna frågorna.

Tills vidare kommer miljöpartiet att stärka sin ställning oavsett vad Lennart Bengtsson anser om partiets roll.

DN  Svd  Aftonbladet  Expressen

Även Synovate bekräftar bilden.