En ny kommunreform

Efter Kjell A Nordströms famösa uttalande om skräpytor, som dessutom innehöll en hel del sakfel, tror jag i stället fokus måste ligga på att på allvar ta sig an problemen i det som vi kallar avfolkningsbygder.

Jag tror att det hastar med att ta fram en ny kommunreform. Och kommer den inte underifrån, kommer centralmakten att tvingas tvinga (jo så menar jag) fram en sådan när små kommuner inte längre kan tillgodose en godtagbar servicenivå till medborgarna. För dit är vi på väg. Sådan ser demografin, åldersfördelningen, ut i många kommuner.

Bild från SO-rummet

Kjell A Nordströms bild av att det bara är storstäderna, främst Stockholm, som har tillväxt, och ökar sin befolkning stämmer inte. Folkomflyttningarna följer i stora drag de gamla flottningslederna. I Värmland växer Karlstad. I Norrland växer kuststäderna medan skogsbygderna tappar. Regionfakta har en intressant sida för den som vill kolla vidare.

Nog om detta. Problemet som måste åtgärdas är en långsiktig lösning av kommunernas service till sina medborgare. För en stor kommun är det inget större problem att ha egna förvaltningar som sköter åtaganden inom trafik, fritid, skola, omsorg och så vidare. Men för en liten kommun på kanske bara några tusen invånare blir ett sådant kontor oproportionerligt kostsamt i förhållande till verksamheten. Byråkratin blir dyrare i en liten kommun i förhållande till en stor, även om många tror tvärtom. Denna artikel från Västerbottens-Kuriren beskriver en del av dilemmat, även om texten har ett antal år på nacken.

I artikeln förespråkas kommunsammanslagningar som lösning. Och om det inte är där vi ska hamna måste en annan lösning tas fram. Helst i går, för det kommer ta tid genomföra också.

Alternativet till att slå samman kommuner tror jag är att slå samman kommunala nämnder och förvaltningar. Kommunfullmäktige och -styrelse skulle få en viktig uppgift i att se till att den lokala förankringen behålls tillsammans med ett tungt ansvar för samordningen.

Låter det orealistiskt?

OK, då har vi 150 kommuner i Sverige om något årtionde.

Opinionssiffrorna ljuger inte

Erfarenheten visar att opinionssiffrorna stämmer förvånansvärt väl överens med valresultaten, så det finns all anledning att ta dessa siffror på allvar även icke valår. Sverigedemokraternas höga siffror, för närvarande mellan 15-20 % brukar bortförklaras med att folk är trötta på etablissemanget, och inte alls är några rasister eller sympatiserar med fascistiskt tankegods.

Nähä, så Sverige skulle vara immunt mot de ibland mycket starka strömningar som drar som en löpeld genom Europa? Det är nog dags att vakna, och inse vilket tankegods vi har att göra med. Det som sker i Polen och Ungern är inget annat än grova inskränkningar i demokratin. Turkiet är ett totalitärt land. I Österrike vann en ökänd extremnationalist första omgången i presidentvalet. Nationella Fronten i Frankrike skördar triumfer. Och det finns fler exempel.

Men i Sverige, här vinner SD minsann bara röster på att människor tröttnat på de etablerade politikerna. Fan tro’t …

Det är snarare så att många väljare tröttnat på just demokrati.

Överdriver jag? Nej, jag ser ingen annan rimlig förklaring till att väljare börjar sympatisera med ett parti som mer eller mindre rakt ut säger sig vilja avskaffa pressfriheten. Helgar det bara medlen är det OK med politisk styrning. Även myndigheter ska i framtiden följa Sverigedemokraternas politiska vilja, något som förutsätter brutala förändringar av grundlagen. Det här är inte ett demokratiskt parti. Ett demokratiskt parti ser inte regeringarna i Ungern och Polen som föredömen.[i]

I strikt vetenskaplig mening är inte Sverigedemokraterna något fascistiskt parti. I en intressant artikel i Forskning och Framsteg redogör ett antal forskare för sin syn på SD:s ideologiska hemvist. Problemet med SD är dock inte vad dom i dag säger i sin hjälpligt polerade kostym. Problemet är vad dom skulle ta sig till i händelse av majoritet.

Jag har stött på människor som beklagar SD för att dom har så mycket knäppgökar som förstör för partiet.

Skulle inte tro det …

De här så kallade knäppgökarna är inga knäppgökar i SD-sfären. Tvärtom är det en del av livsnerven i partiarbetet. Ett slags nätets brunskjortor som bildar opinion genom att sprida selektiva ”nyheter” (inte sällan flera år gamla), halvsanningar och ofta rena lögner på olika sociala medier. Understödda av nyttiga idioter som sprider uppgifterna vidare, inte första hand för att de kan vara sanna, utan med en förhoppning om att det som påstås är sant.

De här nätets brunskjortor är öppet understödda av SD:s informationsapparat. Dit hör utöver nättidningar som Samtiden, Nya Tider, Nyheter i Dag med flera, även sajter som Avpixlat och ett antal privata bloggare.

Utöver desinformation även personförföljelse av offentliga personer, journalister och till och med forskare. Inte sällan övergår personförföljelsen i rena hot.

Trots att det för varje demokratiskt sinnad politiker (ni märker hur dumt det låter, men dessvärre …) borde vara en självklarhet att hålla rent mot den här typen av ”opinionsbildning” är det ändå inte det.

Johan Norberg, Metro

Det finns som Johan Norberg lyfte fram i september förra året en hel del brunt ogräs i den borgerliga rabatten (finns förvisso också i vänsterns odling). Vissa politiker och opinionsbildare försöker normalisera ett parti som definitivt inte kan sägas arbeta enligt demokratiska principer.

Med rötterna i centerpartiet är centern det parti jag bäst känner, och jag måste säga att jag högaktar partiet för dess sätt att hålla rågången mot diktaturkramare av diverse olika slag.

Men, och det är ett otrevligt men, det finns perifera grupper inom centern som inte håller någon rågång alls. Bland annat en suspekt grupp på FB, som inte bara argumenterar för att SD ska betraktas som ett normalt parti, utan till och med har SD-skribenter som aktiva medlemmar i gruppen. Så långt har det gått i gruppen att det öppet försvaras att (f.d.?) centerpolitikern Anneli Sjöberg deltog som talare i en demonstration tillsammans med rena nazister.

Som sagt, opinionen ljuger inte. Och den säger att en långt ifrån försumbar andel av väljarkåren föraktar demokrati.

---

[i] Överhuvudtaget är det väldigt tyst från svenska politiker om händelseutvecklingen i de här länderna. Regeringen säger inte mycket, oppositionen säger heller inte mycket, men Sverigedemokraterna hyllar som sagt utvecklingen. Trots, eller kanske tack vare den bitvis grova antisemitism som frodas.