Amatörer Spekulerar

En av pionjärerna inom Sveriges Television, Bengt Feldtreich, såg till att starta upp ett TV-sänt runda-bords-samtal med årets nobelpristagare i samband med utdelningen. Programmet fick namnet ”Snillen Spekulerar”. Feldtreich hade/har lite bredare repertoar än att presentera Kalle Anka och sjunga ”Ser du stjärnan i det blå” med Benjamin Syrsa på julafton ...

Efter att ha läst Sten Kaijsers inlägg på The Climate Scam, kan jag inte låta bli att kommentera detta, inte med ”Snillen Spekulerar”, utan snarare med ”Amatörer Spekulerar”. När det gäller klimatforskning är vi amatörer, Kaijser och undertecknad, vi som saknar utbildning inom ämnet, och vi måste förlita oss på dom som faktiskt arbetar professionellt med frågan.

Sten Kaijser har en intressant passus i sitt inlägg, och som den matematiker Kaijser är, så finner jag ingen anledning att ifrågasätta exemplen, med ett litet undantag:

”Det påstås att jordens energibalans, d.v.s. instrålad energi minus utstrålad energi ska vara av storleksordningen 1 W/m². Eftersom ett dygn består av 86 400 sekunder så skulle det betyda att varje kvadratmeter tillförs 86 400 Joule per dygn, vilket i sin tur räcker för att värma drygt 21 kg vatten 1 grad, På 150 dagar blir det en värmemängd som räcker för att värma hela atmosfären en grad och på ett år skulle det bli 2 grader. Eftersom havens värmekapacitet är 1000 gånger atmosfärens så skulle det motsvara en uppvärmning av haven med 2 tusendels grad – varje år, d.v.s. det skulle ta 50 år att få en uppvärmning av en tiondels grad. Om värmen å andra sidan huvudsakligen stannade i ythavet så skulle det bli ungefär 2 tiondels grad varmare på 3 år, och därmed en grad varmare på 15 år.”

Undantaget jag tänker på är värdet strålningsbalansen. Sten Kaijser talar om att koldioxiden ökar jordens energimängd med ytterligare 1 W/m².

Nu är den här siffran inte så intressant, koldioxidhalten ökar undan för undan, och få bedömare tror något annat än att andelen kommer att fördubblas, i förhållande till förindustriell tid, ca 1750, det här seklet.

Uppdatering: Se nedan, och läs kommentaren från Olle Häggström som upplyste mig om blundern.

 Det ger en forcing på inte 1 W/m² utan på 3,7 W/m². (Denna siffran används även på The Climate Scam, låt vara att effekten sägs dämpas av lite skumma parametrar som ökad molnbildning, orsakad av mera vattenånga i en varmare atmosfär, fan tro´t.)

Sten Kaijser menar uppenbarligen inte att de här 1 W/m² är något att bry sig om. Men nu handlade det inte om 1 W/m² utan om 3,7 W/m², och då ser verkligheten lite annorlunda ut.

Jag tar mig friheten att skriva om Sten Kaijsers stycke och i stället sätta in värdet 3,7 W/m² (ändringarna i fetstil).

”Det påstås att jordens energibalans, d.v.s. instrålad energi minus utstrålad energi ska bli av storleksordningen 3,7 W/m². Eftersom ett dygn består av 86 400 sekunder så skulle det betyda att varje kvadratmeter tillförs 319 680 Joule per dygn, vilket i sin tur räcker för att värma drygt 21 kg vatten 3,7 grader, På 150 dagar blir det en värmemängd som räcker för att värma hela atmosfären 3,7 grader och på ett år skulle det bli 7,4 grader. Eftersom havens värmekapacitet är 1000 gånger atmosfärens så skulle det motsvara en uppvärmning av haven med 7,4 tusendels grader – varje år, d.v.s. det skulle ta 50 år att få en uppvärmning av 7,4 tiondels grader. Om värmen å andra sidan huvudsakligen stannade i ythavet så skulle det bli ungefär 7,4 tiondels grad varmare på 3 år, och därmed 3,7 grader varmare på 15 år.”

Uppdatering 2012-04-17


Det har påtalats för mig att jag resonerat fel kring klimatkänslighet och strålningsbalans, därför stryker jag de felaktiga delarna. Kolidioxiden ger en klimatkänslighet på 3,7 W/m², en påverkan som påverkas av olika faktorer neråt och uppåt. Denna klimatkänslighet ska enligt seriösa bedömare landa i en temperaturökning på 2-4,5 grader. Värden under eller över anses orealistiska.

Detta visar sig i att jorden tar emot ca 1 W/m² mera än vad som strålar ut i oändligheten. Så länge som vi tar emot mera strålning, än vad som lämnar, har vi en uppvärmning, alternativt ackumulering av energi på det här klotet.


Undan för undan kommer strålningsbalansen att gå mot jämvikt, allteftersom temperaturen på jordytan stiger. Men öka kommer temperaturen att göra ända tills den nya strålningsbalansen inträder. Ett skede vi får räkna med dröjer ända till dess att koldioxidhalten sjunkit, alternativt legat still tillräckligt länge.

Även om jag är amatör i klimatfrågan ser jag till att ändra uppenbarliga felaktigheter. Fanns det något vetenskapligt stöd för det jag påstod?


Svar: Nej. Då borde jag varit mera försiktig …


Utöver detta finns det all anledning att ta koldioxidutsläpp och klimatförändringar på allvar.

DN   

En samling slöa knivar

När jag slentrianmässigt, efter det föga förvånande misslyckade klimatmötet i Durban, läser igenom vad som skrivs i så kallade förnekarbloggar, och kommentarer under olika artiklar, kan jag inte låta bli att förundras över den världsbild det här klientelet byggt upp.

Kanske för första gången världens folk har fått en, såväl bildligt som bokstavligen, glödande kolbit, kastad i famnen, samtliga. Ingen seriös bedömare kan anse att någon ens vill göra något åt den här glödande kolbiten, än mindre i grunden omdana samhället.

Ändock är denna påhittade, ej existerande, omdaning av samhället ett bärande argument för de värsta klimatförvillarna. Jag kan för mitt liv inte begripa hur personer i den akademiska världen, och Sten Kaijser är gubevars inte värst, kan sjunka ner i det här konspirationsteoretiska träsket. Att amerikanska politiker, som till och med trodde att det fanns massförstörelsevapen i Irak, vill få det till att seriösa forskare bluffar och myglar för att få anslag(!) eller i värsta fall styra världen, är kanske inte så konstigt, men att professorer på bloggen TCS länkar till smörjan från Inhofe & Co är ofattbart.

Många klimatförvillare vill få klimatfrågan till att handla om olika åsikter som bör komma till tals. Och att massmedia som bland annat public service är onda när inte klimatförvillarna får uttala sig i frågor som rör forskning.

I klartext så anser alltså klimatförvillarna, att när klimatförändringarna i Arktis diskuteras, den krympande havsisen, smältande glaciärer och inlandsis, tinande permafrost, kol-, gas- och oljeutvinning, kort sagt ändrade livsbetingelser för flora, fauna och människor, så ska public service leta upp något som i deras tycke balanserar diskussionen.

Herregud. Public Service och andra massmedia måste väl ändå ha annat för sig än att leta upp knäppskallar som påstår att inget händer i Arktis, eller att det är naturliga variationer, eller att det snart blir kallare. Om en forskare sagt något vettigt, och kunna belägga det, har dom också fått det publicerat i vetenskapliga tidskrifter. Alltså på annat ställe än via konservativa tankesmedjor. Det borde till och med professorer förstå.

Maggie Thauersköld Crusell, som grundade bloggen The Climate Scam har nu helt bytt taktik. Inget ifrågasättande längre av vetenskapen, inte öppet i alla fall, och det är kanske därför hon trots allt publiceras i seriösa medie,r till skillnad från de skribenter som är kvar på TCS.

Så här skriver Thauersköld Crusell:

Vi ser hur mycket pengar som försvinner spårlöst i klimathavet. Vi hör att det inte har någon effekt på utsläppen. Vi är trötta på att bli lurade.

Lurade? Det är möjligt att Thauersköld Crusell känner sig lurad, men i så fall är det mera hjärnspöken.

De som har skäl att känna sig lurade är översvämningsoffren i Asien, människor som bor i kustnära områden där havet gnager sig på, och människor som lider av torka och/eller skyfall. Där har vi det riktiga klimathavet.

Själv är jag cynisk. Jag tror inte att klimatförändringarna kommer att tas på allvar förrän en västerländsk storstad får sin elförsörjning utslagen av en värmebölja: Luftkonditionering, vatten, transporter, handel etc.

Då kommer det att hända något.

SR-intevju med Stern om kostnader för klimatförändringar.

DN