Det ointressanta våldet

Jag höll på att skriva det accepterade våldet, men riktigt så illa är det inte. Hoppas jag.

I söndags, den 9 februari hade Agenda ett långt inslag om mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer. Bland annat mötte Unizons generalsekreterare Olga Persson inrikesminister Mikael Damberg (S) i Tv-studion.

Till skillnad från spektakulära gängskjutningar skapar inte våld i nära relationer några större rubriker. Går vi bakåt i tiden var det en lång kamp för att överhuvudtaget få till lagföringar. Fortfarande finnas myndighetspersoner som betecknar brotten som familjeangelägenheter. Trots lagändringen 1982, som placerade brottet under allmänt åtal.

En dryg femtedel av alla dömda för mord eller dråp utför gärningen mot sin nuvarande, eller före detta, partner.

I Agenda togs upp varför den här brottsligheten hamnar i skymundan jämfört med gängskjutningar. Svaret gavs mellan raderna: Inte ens Public Service har varit angelägna att lyfta frågan. Jag tror att detta var första tillfället. Jag har heller inte hört några hearingar om misshandel eller våldtäkter i nära relationer.

Och hur ser det ut på sociala medier? Tystnaden är närmast öronbedövande. Trots att inslaget i Agenda handlade om en femtedel av allt dödligt våld.

Tyst var det även när polisen redovisade, att en tredjedel av alla anmälda våldtäkter sker i en parrelation, troligen med ett mycket stort mörkertal. Tvärtom spreds det vanvettiga ryktet att kvinnor inte vågar gå ut, därför att övergreppen ökar!

Tystast om övergreppen är dom som vanligen låter mest.

Jag har inte hört Joakim Lamotte skrika in i kameran, att det varje natt våldtas sju kvinnor i sina egna sovrum.

Jag har inte sett Ann Heberlein crowdfunda pengar till någon bok med titeln Den Svenske våldtäktsmannen.

Tino Sanandaji har inte presenterat någon statistik på hur många våldtäktsmän en genomsnittlig medborgare bör vara bekant med. 

Katerina Janouch har inte skrivit något hyllningsinlägg till alla feminister som kämpar för att dra fram missförhållanden i ljuset.

Kajsa Dovstad har inte rekommenderat pepparspray på nattduksbordet.

För att uttrycka det diplomatiskt tror jag inte dom har förstått verkligheten.

Myndigheterna måste bli bättre på att hantera våld i nära relationer. Nya rutiner, bättre dokumentation, bättre omhändertagande. Förbättringar vars konsekvens blir ytterligare ökning av antalet anmälda övergrepp.

Men det har inget att göra med tryggheten utanför dörren.

Var finns det glömda folket?

Ledarskribenter och opinionsbildare tävlar just nu i att prestera analyser av valresultatet i USA. Ska vi tro på en del av dessa avgjordes valet av en tyst majoritet, ”det glömda folket”, som känner sig utelämnade av etablissemanget (oklart vilket), och som inte fått göra sin röst hörd förrän valdagen. Och då straffades de etablerade politikerna.

Undertonen i många analyser är att det bara är Sverigedemokraterna som lyssnar på det glömda folket, och att övriga också måste göra på samma sätt. Inklusive att medierna ska förhålla sig neutrala till ”det glömda folkets” tankegods. Annars kommer Sverigedemokraterna att bli landets största parti.

Ungefär som att bota diarré med ricinolja.

Jag blir heller inte klok på vad det är man ska lyssna på. Marcus Birro har även han åkt runt bland människor som påstår att ingen lyssnar på dom … ”de unga männen på landsbygden, i de små orterna, som släntrar in på den lokala syltan för styrkedryck runt lunch redan”. Jag tror inte riktigt på det där …

Jag lyssnar på ”det glömda folket” varje dag genom att jag tar del av nyheter, bloggar och flöden på Facebook. Ibland Twitter.

Jag tar del av reaktionerna från ”det glömda folket” när Expressen publicerar en debattartikel skriven Emerich Roth, som överlevde förintelsen, och som kraftfullt varnar för en normalisering av SD. Jag läser hur ”det glömda folket” vräker ur sig hat mot en av de sista människorna på det här klotet som kan vittna om vad som föregick judeförföljelserna. Jag kan intyga att ”det glömda folket” inte skyr vad dom säger.

Jag läser på Facebook om Polarbröd som ska starta ett integrationsprojekt genom att se till att våra nyanlända kommer ut i naturen. Ansvariga på Polarbröd lät kommentarer från ”det glömda folket” om bojkott mot företaget stå kvar, men strök bort kommentarer som var grovt rasistiska. Innan de värsta kommentarerna ströks kunde man dock läsa om såväl knivmord som gruppvåldtäkter, blandat med SD-propaganda.

Skribenter som anser att dom ska förhålla sig neutrala till SD, dess svans och ”det glömda folket” betecknar jag som vettlösa.

Det kan tyckas som en liten petitess, men det speglar ändå tidsandan, reaktionerna över att en kvinna refererar SHL-matcher. I princip efter varje match får Lena Sundqvist ta emot näthat via Facebook eller Twitter. Opinionsbildare som Ann Heberlein och Alice Teodorescu behöver inte bry sig om såna här detaljer, utan kan i stället utveckla teorier om hur identitetspolitik och genus gör livet surt för ”det glömda folket”. Sportintresserade i det här fallet.

Byggnadsarbetare också för den delen. Det är väl ändå för djävligt att det ska komma in kvinnor och ha synpunkter på arbetsplatsen! Sådant ska inte byggare tillhörande ”det glömda folket” behöva stå ut med. Jag förstår att dom kanske väljer SD nästa val, och att Alice Teodorescu och Ann Heberlein håller med.

Det underlättar även för opinionsbildare att stryka de här grupperna medhårs. Den som håller med slipper höra feministfitta, som i sammanhanget kan betecknas som milt.

Från Eskilstuna-Kuriren. Länk nedan.

Det ligger mycket i det Eskilstuna-Kuriren skriver i sin ledare ”Vilka talar GP till” (där Alice Teodorescu är chefredaktör). Och till vilka talar Ledarsidorna, där Ann Heberlein skriver?

Jag kan inte se annat än att dom talar till en ren mobb, aggressiv, och som dessutom har otvetydiga kopplingar till den extremnationalistiska sfären, inklusive Sverigedemokraterna.

En grupp som snarast borde betecknas som ”det högljudda folket”.