Samma klyvnad där som här

Det politiska landskapet i USA är mer polariserat än i Sverige, men klyvningen i båda länderna har beröringspunkter med varandra. När arbetstillfällen försvinner och samhällsstrukturer rämnar är det maktlösheten som tar vid.

"Make America Great Again" var slagord i valkampanjen för Donald Trump. Oklart vad orden stod för, men formuleringen slog an en sträng hos många amerikaner. Kanske drömmen om ett samhälle som aldrig funnits, en nostalgikick, ett sätt fly bort från en hotande osäker framtid.

Kalla det rostbälte i USA eller gamla bruksorter i Sverige, utanförskapet delas av många. En kraftig grogrund för den nationalistiska populismen, som då sannerligen inte är något unikt för USA och Sverige.

Sverige klyvs regionalt och socialt, ett uttryck som centerledaren Maud Olofsson myntade redan någon gång vid millennieskiftet.

Men det var ingen klyvning, processen var knappt märkbar, även om trenden fanns där. Vissa delar av Sverige utvecklades snabbare än andra. Drog ifrån helt enkelt. Till en del orsakat av flyttströmmar, men inte enbart. Det är lätt att glömma att Sveriges kraftiga urbanisering var färdig i stort vid 70-talets början. Det som nu händer är många mindre kommuner krymper, alltså även centralorterna.

Valfriheten, först den kommersiella sedan den offentliga, har styrt de mindre orternas stagnation mera än något annat. Småbutikernas handel har flyttat in i köpcentra (som i sin tur har problem med näthandeln), banker har flyttat ut på nätet, bensinstationerna blivit obemannade – undantaget servicebutiker. För att inte tala om offentlig service. Det är alltså inte konstigt att många människor känner sig övergivna. Och precis som i större samhällen har jobben rationaliserats och koncentrerats.

Och hur många gånger har vi inte hört uttrycket ”frihet att välja”? Ett mantra signerat Milton Friedman, närmast en ikon i nyliberala kretsar, och som haft ett oerhört inflytande på inte minst konservativa politiker (vilket närmast måste ses som en paradox i sammanhanget).

I Sverige proklamerades ”frihet att välja” när Carl Bildt läste upp regeringsförklaringen 1991. Bildt lovade å den nya borgerliga regeringens vägnar ”en valfrihetsrevolution”.

Det löftet har hållits allt sedan dess. Till och med på skolans område. Sverige tillåter som enda land i världen skattefinansierade vinstdrivande skolor i privat regi.

Men, valfrihetsrevolutionen har kraftfullt bidragit till att klyva Sverige. Borgerliga politiker, som talat sig varma för ”friheten att välja”, har glidit på sanningen. Friheten är villkorad.

”Frihet att välja” betyder i själva verket ”frihet för den som kan välja”.

En avsevärd skillnad.

I valfriheten, som bygger på utbud och efterfrågan, är konsekvensen att människor, som lever i marknadens periferi, inte heller får del av utbudet. Mindre valfrihet alltså.

Den världskände svenske tecknare Ewert Karlsson ritade sin Sverigebild 1972, i slutskedet av den snabba urbaniseringen. I dag kanske situationen är allvarligast i Bergslagens gamla bruksorter, utan vare sig vattenkraft eller råvaror att falla tillbaka på.

Inget konstigt i det. Ett begränsat utbud av varor och tjänster är en del av den livsstil, som följer med att leva och bo på landsbygden, eller i ett mindre samhälle. Många människor gör detta som ett aktivt val. Så egentligen borde det inte vara något problem, eller någon konflikt mellan stad och land.

Jo, där finns ett problem. Människor som i hela sitt liv levt på en plats, utan en tanke på att flytta, blir rejält svikna när servicen försvinner.

Dessutom, om jag köper en vara, betalar i förskott, inte får det jag beställt, eller levererat till fel adress – och själv måste åka och hämta – då blir jag naturligtvis skitförbannad.

Tyvärr är det så det ser ut med samhällets basala åtagande, tydligast inom skolans område, men även inom vård/omsorg, övrig samhällsservice och myndighetsutövning. Betalt via skattsedeln, men inte levererat.

Överetablering i folktäta områden och nedläggning där det är glest mellan ”kunderna”. 

Klyftan blir avgrundsdjup mellan dom som kan välja och dom som mister sin service.

Rikspolitiker har lång tid inskränkt det kommunala självstyret. Dom borgerliga värre än vänstersidan. Medan ledstjärnan, på gott och ont, för vänstersidan, varit jämlikhet, har borgerligheten sprungit åt andra hållet och hävdat valfrihet. Närmast på ett oärligt sätt. Alla vet att valfrihet bara är till för dom, som har möjlighet och kraft att välja.

Den sociala klyvning som politiker började prata om för ett par decennier sedan är verkligheten som tilltar.

Politik är cynism. Det viktiga blir att vinna de många rösterna. Den tiondel av väljarkåren, som lever i periferin, är för liten jämfört med resten, som kan tillgodogöra sig valfriheten.

Fortsätter dagens utveckling kommer snart de första kommunerna att tvingas tvångsförflytta gamla, därför att där helt enkelt inte finns personal till vård och omsorg.

Frågan är om våra politiker törs ta tag i de här regionala utmaningarna eller fortsätta låta den så kallade marknaden sköta tillgång och efterfrågan. Sponsrad via skattemedel.