Men fira nationaldagen då för h-e

Ja, då är det snart dags för nationaldag igen. Och som en kommentar på Facebook så dyker sanningssägarna upp som påstår att ”snart får man väl inte hissa flaggan i det här landet”. Till råga på allt elände finns det uppenbarligen tillräckligt många för att få dessa inlägg delade i prefixet k (k=kilo=tusen).

Jag har svårt att förstå dessa knäppskallar som varje nationaldag väljer att stanna inomhus med neddragna persienner.

Hade dom i stället valt att gå ut, hade dom sett kollektivtrafikens bussar dagen till ära prydda med fräscha rena svenska flaggor. Offentliga byggnader med flaggstång som flaggar enligt de regler som gäller för flaggning (lite oklart dock, eftersom det inte finns några sanktioner mot den som bryter mot reglerna). Miljöer som skolor, förskolor, äldreboenden med flera ser även dom till att det blir en blågul dag. (Uppdatering 2016-06-04 på grund av ren glömska vid skrivandet av inlägget: Jag tror att alla kommuner officiellt firar nationaldagen på något sätt. Dom som vill fira deltar lämpligen i högtiden. Låt det bli en viktig dag, men sitt inte hemma och gnäll över att Sverige inte firar. )

Ibland är jag lite konservativ, och jag uppskattar dom som sköter sin flaggning. Jag har lite svårt för en idyllisk sommarstuga som låter flaggan sitta uppe dygnet runt. Då har liksom flaggan devalverats till en personlig symbol som man kan göra vad man vill med.

Jag köper till nöds det där med att ha en flagga på hängandes på balkongen eller altanen. Men f-n inte om den börjar bli trasig, skitig eller sunkig! Funderar dock lite på vad innehavarna gör under högtider. Nationaldag, midsommar, personliga högtider. Hänger man ut två flaggor vid dessa tillfällen?

Ungefär samma syn har jag på allmänt flaggviftande. Vinner Sverige VM-guld i ishockey (vilket sker alldeles för sällan) för att ta ett exempel, så ska det synas att vi är stolta. Fram med flaggorna! Jo, så är det. Men det innebär även en liten dämpning i flaggviftande. Spara den delen till de tillfällen vi verkligen kan visa symbolen för gemensam och inkluderande stolthet. Sveriges flagga kräver en viss ödmjukhet i användandet.

Fjanteriet med att skråla nationalsången och fjanta runt med flaggan bara för att man tycker det är roligt ger jag ingenting för.

Ett annat tillfälle, som jag kommer att tänka på, där Sverige verkligen firas, är förskolans dag. Varje förskola är klätt med blågula ballonger, en svenskhet jag blir riktigt stolt över. Samtidigt gnager påståendet ”snart får man väl inte hissa den svenska flaggan” i mig. Sådana påståenden skrivs medan luften ännu är kvar i de blågula ballongerna.

Jag tycker att det är jävligt otäckt. (Nu skriver jag ut svordomen, brukar annars vara återhållsam på bloggen.)

Däremot är jag av personliga och historiska skäl restriktiv med firandet av Sveriges Nationaldag:

Jag har lite svårt att fira Gustav Vasas trontillträde, en av förklaringarna till nationaldagen, som med våld lade under sig en betydligt mindre del av nationen än vad som är Sverige i dag. Och det gjordes inte snyggt.

Jag har lite svårt för en helgdag som regeringen kommit på att den ska firas (signerat Anita Gradin (s))

Jag har betydligt lättare denna dag den 6:e juni att ställa mig i givakt inför The Star-Spangled banner. En nation som egentligen inte hade behövt bry sig ett dugg om Europas problem under andra världskriget. Men som offrade oerhört mycket blod för att befria Europa från nazismen.

Mest symboliserat av landstigningen på Omaha Bech gryningen den 6 juni 1944. Ursäkta, men Sveriges nationaldag känns inte som den viktigaste händelsen denna dag. Jag känner bara ödmjukhet och tacksamhet.

Men alla ni som påstår att Sveriges nationaldag inte firas. Det är ert fel.