torsdag 28 april 2016

Tur att detta centerförslag stoppades


Jag var själv naiv som CUF:are, och tänkte mig ett tryggare och bättre samhälle om vårdnadsbidraget infördes. Så blev det inte, och det är jag glad för i dag.

I dag kan jag inte se vårdnadsbidraget som någonting annat än ett sätt att lura bort kvinnorna från en arbetsmarknad dom kanske aldrig sedan kan komma tillbaka till. Och att samhället skulle bli tryggare med ett vårdnadsbidrag får hänföras till rent önsketänkande. Det finns absolut inget stöd för den teorin. Snarare tvärtom.
Av Mutxamel - Eget arbete, Wikimedia


Erfarenheter från Norge (som har avskaffat bidraget) och Finland visar att det främst är lågutbildade kvinnor, som från början har svårt att komma in på arbetsmarknaden, som har utnyttjat bidraget. Etter värre blir det efter. Det låter hårt att säga, men att vara hemma med en lågutbildad förälder är ingen bra start i livet. Undantag finns naturligtvis, men det motiverar inte att samhället ska uppmuntra hemmafrusystemet.

På det personliga planet är vårdnadsbidraget en fälla till ett mer eller mindre livslångt beroende av en partner.

Samhällsekonomiskt är vårdnadsbidraget betydligt värre än vad det ser ut vid en första anblick. Luras kvinnor bort från arbetsmarknaden minskar naturligtvis sysselsättningsgraden, alltså andelen av den arbetsföra befolkningen som arbetar. Utöver det minskar inte bara arbetskraftsutbudet, utan även utbudet av arbetstillfällen. Och därmed BNP.

Jag erkänner att jag hade problem i diskussionerna kring vårdnadsbidraget, när jag som CUF:are var ute på skolpresentationer i början av 80-talet. Dessa svårigheter berodde naturligtvis på att jag skulle försöka motivera ett uselt förslag, och detta genomskådade eleverna.

Opinionssiffrorna ljuger inte


Erfarenheten visar att opinionssiffrorna stämmer förvånansvärt väl överens med valresultaten, så det finns all anledning att ta dessa siffror på allvar även icke valår. Sverigedemokraternas höga siffror, för närvarande mellan 15-20 % brukar bortförklaras med att folk är trötta på etablissemanget, och inte alls är några rasister eller sympatiserar med fascistiskt tankegods.

Nähä, så Sverige skulle vara immunt mot de ibland mycket starka strömningar som drar som en löpeld genom Europa? Det är nog dags att vakna, och inse vilket tankegods vi har att göra med. Det som sker i Polen och Ungern är inget annat än grova inskränkningar i demokratin. Turkiet är ett totalitärt land. I Österrike vann en ökänd extremnationalist första omgången i presidentvalet. Nationella Fronten i Frankrike skördar triumfer. Och det finns fler exempel.

Men i Sverige, här vinner SD minsann bara röster på att människor tröttnat på de etablerade politikerna. Fan tro’t …

Det är snarare så att många väljare tröttnat på just demokrati.

Överdriver jag? Nej, jag ser ingen annan rimlig förklaring till att väljare börjar sympatisera med ett parti som mer eller mindre rakt ut säger sig vilja avskaffa pressfriheten. Helgar det bara medlen är det OK med politisk styrning. Även myndigheter ska i framtiden följa Sverigedemokraternas politiska vilja, något som förutsätter brutala förändringar av grundlagen. Det här är inte ett demokratiskt parti. Ett demokratiskt parti ser inte regeringarna i Ungern och Polen som föredömen.[i]

I strikt vetenskaplig mening är inte Sverigedemokraterna något fascistiskt parti. I en intressant artikel i Forskning och Framsteg redogör ett antal forskare för sin syn på SD:s ideologiska hemvist. Problemet med SD är dock inte vad dom i dag säger i sin hjälpligt polerade kostym. Problemet är vad dom skulle ta sig till i händelse av majoritet.

Jag har stött på människor som beklagar SD för att dom har så mycket knäppgökar som förstör för partiet.

Skulle inte tro det …

De här så kallade knäppgökarna är inga knäppgökar i SD-sfären. Tvärtom är det en del av livsnerven i partiarbetet. Ett slags nätets brunskjortor som bildar opinion genom att sprida selektiva ”nyheter” (inte sällan flera år gamla), halvsanningar och ofta rena lögner på olika sociala medier. Understödda av nyttiga idioter som sprider uppgifterna vidare, inte första hand för att de kan vara sanna, utan med en förhoppning om att det som påstås är sant.

De här nätets brunskjortor är öppet understödda av SD:s informationsapparat. Dit hör utöver nättidningar som Samtiden, Nya Tider, Nyheter i Dag med flera, även sajter som Avpixlat och ett antal privata bloggare.

Utöver desinformation även personförföljelse av offentliga personer, journalister och till och med forskare. Inte sällan övergår personförföljelsen i rena hot.

Trots att det för varje demokratiskt sinnad politiker (ni märker hur dumt det låter, men dessvärre …) borde vara en självklarhet att hålla rent mot den här typen av ”opinionsbildning” är det ändå inte det.

Johan Norberg, Metro

Det finns som Johan Norberg lyfte fram i september förra året en hel del brunt ogräs i den borgerliga rabatten (finns förvisso också i vänsterns odling). Vissa politiker och opinionsbildare försöker normalisera ett parti som definitivt inte kan sägas arbeta enligt demokratiska principer.

Med rötterna i centerpartiet är centern det parti jag bäst känner, och jag måste säga att jag högaktar partiet för dess sätt att hålla rågången mot diktaturkramare av diverse olika slag.

Men, och det är ett otrevligt men, det finns perifera grupper inom centern som inte håller någon rågång alls. Bland annat en suspekt grupp på FB, som inte bara argumenterar för att SD ska betraktas som ett normalt parti, utan till och med har SD-skribenter som aktiva medlemmar i gruppen. Så långt har det gått i gruppen att det öppet försvaras att (f.d.?) centerpolitikern Anneli Sjöberg deltog som talare i en demonstration tillsammans med rena nazister.

Som sagt, opinionen ljuger inte. Och den säger att en långt ifrån försumbar andel av väljarkåren föraktar demokrati.





[i] Överhuvudtaget är det väldigt tyst från svenska politiker om händelseutvecklingen i de här länderna. Regeringen säger inte mycket, oppositionen säger heller inte mycket, men Sverigedemokraterna hyllar som sagt utvecklingen. Trots, eller kanske tack vare den bitvis grova antisemitism som frodas.

onsdag 27 april 2016

Medicin, naturläkemedel och en hel del bluff och båg


Jag hör till den nyfikna typen av människor, får jag ett recept av doktorn vill jag veta vad medicinen innehåller.

Först och främst så finns det en anledning till varför läkaren skriver ut en medicin mot de symptom som jag för tillfället uppvisar: Medicinen har i kliniska försök visat sig ha effekt. Det är kravet för att benämnas läkemedel.

Kliniska försök är ingen enkel procedur. En stor försöksgrupp får läkemedlet och en lika stor grupp får typ sockerpiller. Ingen i försöksgrupperna vet vad de fått preparatet eller inte. Detta för att ta reda på om den nya medicinen är mera verksamt än kanske det starkaste universalpreparatet som finns: Placebo och tron på att det preparat man tar hjälper.

Skolmedicinen utgår från placeboeffekten. Alternativmedicinen (ett dåligt ord, alternativ är det förvisso, men ingen medicin) låtsas inte om den. Står det i en annons att sex av tio tycker att besvären lindras med hjälp av huggormsgaddar och fladdermusvingar saknas det viktigaste av allt: Jämfört med vaddå? Själv brukar jag använda konjak. Och jag har hört att det hjälper …

Naturläkemedel är något helt annat än alternativmedicin, och inget som ska användas för självmedicinering.
Älggräs innehåller salicylsyra. Bild: Ivar Leidus – eget arbete Wikimedia


Jo, några preparat finns det som kan fixas till utan större risker. Älggräs eller vide (barken) är exempel på sådana örter. Dessa innehåller salicylsyra, som är verksamt mot feber och smärta.

Men det är bättre att köpa Treo som innehåller acetylsalicylsyra. Det visade sig nämligen att naturläkemedel extraherade ur vide eller älggräs inte var speciellt bra för magen. Lösningen blev att kemiskt förändra salicylsyran, lägga till en acetylgrupp, och få ett för magen skonsammare preparat. Men med samma verkan mot feber och smärta (mot viss form av smärta är det till och med mera verksamt än morfin).

Väldigt många av de läkemedel som vi hämtar ut på recept från apoteket är från början naturläkemedel.

Opiumvallmo är ursprunget till många riktigt potenta läkemedel, och definitivt inget för egna experiment. Dessutom olagligt. En hostmixtur med riktigt gamla anor är Opiumdroppar, men med starkt narkotisk effekt. Även i detta fall blev kemin lösningen. Morfinmolekylen, som är verksam mot hosta, kompletterades med en etylgrupp och blev etylmorfin (Cocillana). Försumbar narkotisk effekt, men lika stark påverkan på hostcentrum i hjärnan. De flesta läkare har dock på senare tid börjat använda andra preparat mot hosta.

Hostmedicinen Mollipect är också intressant. Den innehåller efedrin som utvinns ur efedrabusken som växer i Kina. Preparatet är luftrörsvidgande och dopningsklassat så det skriker om det. Många idrottare har åkt fast för efedrin. Källan har ibland varit kosttillskott från någon hälsokostbutik. De här butikerna vet ofta heller inte vad de säljer.

Andra mycket viktiga läkemedel är hjärtmediciner baserade på fingerborgsblomman, Digitalis purupea. Definitivt inget för privata experiment. Inte heller liljekonvalj, som har liknande effekter.

Så visst finns det naturläkemedel att tillgå, men dom finns på apoteket och oftast mot recept. Det som marknadsförs som alternativmedicin har samma effekt som placebo.

I stället för dyr placebo kan jag mot en rimlig ersättning (ja, jag är medveten om att det faller under kvacksalverilagen) ordna samma verkan med exempelvis ”Vilappaskott”. Alltså att ladda en bössa med lite silver och skjuta över den sjuke. Alternativt läsa Fader Vår baklänges.

För det har ungefär samma effekt.



Fotnot: Jag har i texten inte länkat till fakta om läkemedel eller växter. Uppgifterna är enkla att googla fram för den som vill veta mer.


tisdag 26 april 2016

Mångkultur är Sverige

Sverige är inte på något sätt förskonat från de nationalistiska strömningar som grasserar i exempelvis Turkiet eller en del av de forna Östländerna. Även här finns det politiker, och även partier, som kryptiskt uttrycker att svensk kultur och svenska traditioner ska värnas. Ibland utskrivet, alltid underförstått, värnas mot främmande influenser.

Detta är naturligtvis rent struntprat. Enda sättet hävda att Sverige inte är mångkulturellt är att förneka allt som byggt upp det svenska kulturarvet. Svensk kultur är en smältdegel och ”cross over”, även nedsippring, med allt som Sverige någon gång kommit i kontakt med. Ibland genom hastiga förändringar, ibland långsamt, men alltid i en rörelse framåt.

Kultur och tradition kan inte styras av myndigheter eller politiker. Samhället kan underlätta för folkrörelser och organisationer att bedriva kulturaktiviteter, men inte styra eller hålla under armarna. Paradoxen är att traditioner tynar bort och försvinner om dom inte förnyas. Så är det med allt vad vi kallar för traditioner, som jul, lucia, midsommar, valborgsmäss, raggarträffar etc. Nationaldagen kom som ett påbud från regeringen och har aldrig fått status som tradition, så den kan vi lämna därhän.[i]
Från Wikipedia

Traditioner försvinner, nya tar dess plats, ungefär vad som kan förväntas i en levande kultur. Och när skulle våra traditioner börjat bevaras mot främmande nymodigheter? När mungigan hotades? Nu fanns det säkert även människor på medeltiden, som såg ner på nymodigheter och manade till kamp för mungigans status. Men till ingen nytta, musiken förnyades även då.

Folkmusiken är ett lysande exempel på både influenser utifrån och nedsippring, alltså att allmogen tog till sig de högre ståndens musik. Inte minst hälsingepolskorna bär tydliga drag av barockmusiken. Folkmusiken dör inte, det är därför den ofta kallas världsmusik. Och så länge som folkmusiken förnyas finns det också plats för det vi kallar det traditionella.

Midsommarfirandet är speciellt, särskilt i Dalarna. Denna tradition fick draghjälp av målare som Anders Zorn och Carl Larsson, som målade ett slags mallar för hur firandet skulle gå till.
Den delen av midsommarfirandet, resningen av stången, har inte ändrats mycket, däremot firandet runt omkring, inte minst maten, från sill till grillfest, typ. Själva stångresningen har i mångt och mycket gått från att vara folklig högtid till en uppvisning för turister. En kulturyttring som drivs av kommersiella skäl för att dra det till sin spets. Men inte speciellt folkligt.

Raggarkulturen, som jag tror är den starkaste folkliga kulturyttringen i Dalarna, börjar få några år på nacken. För ett halvt sekel var det ett nytt inslag som många äldre svor över. Fast inte i kyrkan … Klarar raggarkulturen 50 år till? Tveksamt. Den senaste nytändningen kom med Eddie Medusa, och det är ett tag sedan. Det får inte bli för mycket nostalgi i en tradition.

Den kanske mest främmande traditionen som anammats är Halloween, vare sig vi tycker om det eller inte. Men till skillnad från raggarkulturen, som även den var omstridd, spelade handeln en nyckelroll för att etablera firandet. För att befästa traditionen krävs däremot att den anammas av gemene man. Kanske på bekostnad av någon annan tradition.

En sådan hotad tradition är den mycket amerikanska svenska lucian. Jo, lucia är till stora delar inget annat än en skönhetstävling, låt vara med särk. Och det funkar inte så bra i dag med skönhetstävlingar, för att uttrycka sig krasst. Sedan får väl folk oja sig över att den här faktiskt ganska osvenska traditionen tynar bort. En tradition måste ha folklig förankring.

Vissa traditioner får en nytändning av att de anammas av nya svenska medborgare, andra traditioner tar vi kanske till oss. En inte alltför kvalificerad gissning är att vi inom några decennier allmänt kommer äta baklava i samband med avslutningen av muslimernas fastemånad. Med lika lite religiös symbolik som att julen är kristen. Baklava är gott, det räcker som skäl.

Slutsatsen blir att svensk kultur och svenska traditioner i högsta grad lever. Några försvinner, andra kommer åter. Snart är det valborg. Hur det blir med valborgsmässofirandet i framtiden vet vi inte, men för tillfället känns traditionen ganska trött utom i studentstäderna.

Och i så fall kommer en annan tradition i dess ställe.



[i] Nationaldagen KAN få betydelse om den utvecklas till en tradition för att välkomna nya svenska medborgare. Annars ser det mörkt ut.

måndag 25 april 2016

Handlar kampen mot hedersförtryck om islamofobi?

Det sorgliga svaret är att den till stora delar gör det. Problematiken är sedan länge känd, och startade inte med flyktingvågorna från länder med muslimsk kultur. Däremot lyftes hederskulturen upp på bordet först när chansen fanns att göra kopplingen till islam. Detta är inget annat än islamofobi, och detta riskerar att kampen mot hedersförtryck blir en halvmesyr.

Gruppen syrianer/assyrier/kaldéer började anlända redan i slutet av 60-talet och är en av de större invandrargrupperna i Sverige, upp mot 120 000 personer i dag. Hederskulturen har varit känd i den här gruppen hela tiden, men få har brytt sig. Kanske för att dom är kristna, och i övrigt väl integrerade i landet (föga förvånande då de varit länge i Sverige).

Bild från artikeln, länk nedan.

Assyriska ungdomsförbundet har lyft, och arbetar med, frågan (debattinlägget är från 2013). Utan påtryckningar från samhället tog det alltså ett antal decennier innan den här gruppen själv lyfter hederskulturen till offentlig diskussion. Jag har väldigt svårt att förstå det något yrvakna intresset för hedersproblematiken hos opinionsbildare och politiker. Eller inte …


Hedersrelaterade brott förekommer bland irakier, assyrier/syrianer, romer, greker, forna jugoslaver – ja, jag kan räkna upp hur många grupper som helst. Det betyder naturligtvis inte att alla som lever inom den kulturen utsätts för hedersrelaterade brott men en alltför stor grupp gör det. Elisabeth Massi Fritz

Det finns alltså en hel del kunskap om hederskulturer i Sverige. Problematiken är vare sig ny eller koncentrerad till någon enskild grupp. Tråkigt nog refereras inte till denna kunskap, än mindre tas den till vara, detta hade behövts i en tid när alltför många politiker och opinionsbildare likt zombier kryper fram från gömslena. Inte minst populisten Jan Björklund.


Och glöm för allt i världen inte bort de tusentals kvinnor som varje år måste söka trygghet på olika kvinnojourer.

måndag 18 april 2016

I skuggan av Kaplan


Så har då Mehmet Kaplan avgått. Vi kan inte ha svenska politiker i ansvarig ställning som inte håller rent mot extremnationalister. Att jämföra Israels förtryck av palestinierna med förintelsen är smaklöst, historielöst och oacceptabelt.

Det sistnämnda är en jämförelse som jag dessvärre ibland hör. Israels ockupation av palestinska områden jämförs med Tysklands agerande under andra världskriget. Sådant som folk hasplar ur sig utan att tänka. Påståendet är lika oacceptabelt för det.

Möjligen beror det på historielöshet, eller på att begrepp som fascism och nazism håller på att urvattnas, och därmed ett förringande av gärningarna. Jag har i debatten stött på att miljöpartiet mer eller mindre klassats som eko-fascister, inte av någon av de större tänkarna men inte mindre osmakligt för det, och respektlöst mot alla dom drabbats av verklig fascism. Jag är heller inte imponerad av de olika Hitlerparodier som florerar på nätet. Skrattet, i den mån det är roligt, fastnar i halsen, nedtryckt av den historiska verkligheten.

Dessvärre lever vi en tid där den slumrande antisemitismen blir allt mer accepterad. Polen får representera ett skräckexempel, vart är Europa på väg? En framtid med munkavle på journalister, oppositionella och till och med forskare? Detta i ett EU som skapades efter andra världskriget, därför att det aldrig någonsin skulle upprepas.

I Sverige har vi även tidigare haft fall då islamister med usel demokratisyn (främst grundat på samröre med öppet antisemitiska individer) befunnit sig i det svenska politiska systemet. Sossarna förefaller, om än efter stark press, ha klarat sig någotsånär helskinnade. Moderaterna har inte varit lika stringenta, se fallet Waberi.

Det finns en svårighet i att diskutera avarter inom islam, utan att kidnappas av diverse extremnationalistiska grupperingar. Alternativt beskyllas som islamofob. Min definition av en islamofob är en person som ser slöjan som en symbol för kvinnoförtryck. Det finns många bra exempel på kvinnoförtryck. Slöja är inte ett av dessa.

Det finns många ledamöter i Sveriges riksdag som vare sig håller rent mot antisemitismen eller håller demokratins fana särskilt högt.

Det kändes som en svart komedi när Sverigedemokraterna skulle begära misstroendevotum mot Mehmet Kaplan.




Det finns mörka moln på den svenska demokratiska himlen, men jag är cyniker och optimist på samma gång. Jag tycker att turerna kring Mehmet Kaplans var välgörande, och hoppas att hans avgång nu en gång för alla gör att det blir slut på tassandet. Politiker och opinionsbildare ska hålla rent gentemot antisemitism och ickedemokratiska personer och organisationer.

I detta ingår att de enskilda politiker som försöker normalisera Sverigedemokraterna, eller än värre nazisterna i ”Soldier of Odin”, fullständigt marginaliseras. Sådana finns dessvärre.

tisdag 12 april 2016

Älskar den svenska vården


Nej, ovanstående rubrik är inte det minsta ironisk. Bara en spontan känsla av vad känner för personalen som arbetar i vårdyrket, eller på något sätt ansvarar för densamma.

För någon dag fick jag ett telefonsamtal angående en bekant till mig, som blivit inlagd på sjukhus, igen. Samtalet rörde att vården ville ha bakgrundsinformation till bekanten. Bara därför att jag var uppsatt som vän till honom.

Förra gången han blev inlagd larmade jag själv vården. Han klarade sig inte själv. Han levde i total misär. Till problematiken hör att personen i fråga är en aning folkilsk när det gäller omsorgen om honom. Han vill helst inte ha med hemtjänsten att göra, även om behovet är stort.

Personen har inga släktingar nästgårds, dottern bor utomlands, inga som för hans talan. Svensk vård omsorg tar ändå ansvar, annars skulle dom inte ringt mig. Jag tycker att det är stort.

En känsla av skam infann sig när personen som arbetade med personen tackade mig för att jag gjort så gott jag kunnat.

Jag är inte det minsta stolt över att i princip bara gjorde vad som är min skyldighet som medmänniska.

Däremot otroligt stolt över att leva i ett land med en professionell vård som vårdar och tar ansvar även för människor som kanske inte är så lätta att ha att göra med.
Bild från http://www.bewaintraf.com/trygg-och-saker-sjuktransport-till-och-fran-vardinrattning/

torsdag 7 april 2016

Tuffare kamp mot sexuella övergrepp


Min gissning är att antalet anmälda fall av våldtäkter och sexuella övergrepp kommer att öka de närmaste åren. Inte på grund av att de faktiska fallen blir fler, utan för att toleransnivån hos inte minst unga kvinnor kraftigt sänkts, för vad som kan betecknas som accepterat inom lagens råmärken. Det blir legitimt att anmäla.

Händelserna i Köln och Stockholm har ställt frågan om sexuella övergrepp på sin spets. Mindre nogräknade opinionsbildare förmedlade då bilden av att problemet i det närmaste (snäll skrivning) berodde på invandrade utomeuropeiska element. Enskilda personer, som bland andra Marcus Birro, bloggar som Pettersson Tycker, sajter som Avpixlat och Fria Tider med flera, näst intill skrek ut sitt hat och frågade föraktfullt var feministerna fanns som skulle försvara kvinnorna. Aningslöshet och dessvärre även rent önsketänkande hjälpte till att sprida den bilden.

De här kanalerna byggde sin argumentation på en stor fet lögn. Kvinnor som blivit utsatta för sexuella övergrepp, såväl nu som tidigare, blev naturligtvis ursinniga över att opinionsbildare, från en sfär som annars regelmässigt andades kvinnoförakt, nu talade om för utsatta kvinnor, att svenska karlar minsann inte begick övergrepp på samma sätt som mörka invandrade män. Finland upplevde en parallell debatt.

Bilden av hur det ser ut i verkligheten klarnar dock allt mer. Utöver mer nyanserade skildringar av vad som hände på ”We are Stockholm” så blir rapporterna allt fler om övergrepp, främst, men inte enbart, inom krogmiljön. Inte för jag tror övergreppen ökar utan för att acceptansen minskar. En kvinna ska inte behöva stå ut med en hand i skrevet.

SVT gjorde ett reportage om tafsandet i krogmiljön runt Stureplan. DN intervjuade för några månader sedan gymnasieungdomar på samma tema, tafsandet.


Däremot var det ganska tyst i den alternativmediala bubblan, bestående av mer eller mindre extremnationalistiska sanningssägare. Visserligen försökte dom dra igång drevet om gruppvåldtäkter på finlandsfärjor, men tvingades lägga ner. Mycket tack vare Oisin Cantwells förtjänstfulla grävande i ämnet, på temat gruppvåldtäkter, sanning och pressetik.

Som cyniker jag är så tror jag nu att sexuella övergrepp kommer minska i samhället, även om antalet brott ökar i statistiken. Det här rör sig inte om fenomen som ”importerats” till Sverige utan om gammalt beteende som nu inte längre accepteras.


Det är inte kriminella utklädda nazister i form av ”Soldiers of Oden”, understödda eller tolererade av nyttiga idioter, som tar krafttag mot sexuella övergrepp.

Det är unga kvinnor, en del av dom kallar sig feminister, som gör det.




[1] Stina skriver om manshat, och det anser jag att hon har full rätt att göra i detta specifika fall och sammanhang. Om det är någon som undrar över min åsikt.

tisdag 5 april 2016

Varm vinter kommer få konsekvenser


Det senaste halvåret har varit rekordvarmt globalt sett. Sex månader med temperaturer drygt en grad över normalen som baseras på åren 1951-1980, enligt NASA. Visserligen har inte samanställningen för mars ramlat in än, men det finns inget som tyder på något temperaturfall. Och än så länge fortsätter rekordtemperaturerna även i april:



Värst är det i Arktis. För även om vi hade en period med ganska kalla temperaturer i Skandinavien, så har den interaktiva kartan (bild ovan) som bland annat visar temperaturanomalier (OBS) från Climate Reanalyzer (University of Maine, USA) lyst med en envist röd ton över Arktis. Det handlar alltså om frånvaron av kyla.

Trenden har varit långvarig med stigande temperaturer över Arktis, med en betydligt starkare trend än för klotet i övrigt. Utan att ge mig in på siffror kan trenderna för olika delar av jorden beskrivas så här: Uppvärmningstrenden för norra halvklotet är betydligt starkare än för jorden som helhet, för norra halvklotets landmassa starkare än för halvklotet inkluderat hav, och för det Arktiska området skrämmande stark.



University of Washington redovisade i dag (5 april) siffror för den arktiska havsisens volym som inte ser bra ut. Efter några år av svagt ökande isvolymer, och som av klimatförnekarna inte oväntat sågs som en återhämtning, är det nu åter bottenrekord som gäller.

Trenden går obevekligt mot en isfri Nordpol, och med stor sannolikhet snabbare än IPCC:s värsta scenario: En isfri pol inom loppet av 50 år. Istäcket runt Nordpolen är vare sig jämntjockt eller homogent, och därför spelar slumpen och enskilda väderhändelser stor roll för utvecklingen. För några decennier sedan hade inte en mild vinter någon betydelse för istäcket – isen låg där tjock och fin. Inte heller om det blåste upp till storm under sommaren – isen var så kompakt att påverkan blev marginell.

Bild från Cryosphere Today. Allt som inte är mörkt lila visar att vattnet inte täcks helt av is. Lägg även märke till öppet vatten väster om Novaja Zemlja och kilen som går upp intill Spetsbergen.


Nu, med allt mindre havsis, leder en mild vinter till att det redan i smältsäsongens inledning finns öppet vatten på flera ställen i det inre Arktis. Tunnare is har resulterat i att stora områden bara täcks delvis av isflak. Därmed kan stora ytor öppet vatten absorbera solinstrålning redan före sommarsolståndet. Något som i sin tur värmer det arktiska vattnet till långt över smältpunkten för havsis som ligger på ca minus 1,8 grader Celsius.

Risken är stor att vi kommer få se en mycket stor avsmältning av den arktiska havsisen i sommar.

Jodå, den kommer att frysa till i vinter, men då är det oerhörda mängder värmeenergi som kommer frigöras. Och det kommer påverka på någon annan plats. Bollen har börjat rulla.

Och den är stor.

Arctic sea ice blog är riktigt intressant och faktaspäckad för den som är intresserad av utvecklingen i Arktis.




måndag 4 april 2016

Drömmen om det samhälle som inte var


Jag vet inte om förklaringen är dåligt minne eller förträngningsmekanismer, eller kanske rent av bara förljugenhet. Några rationella skäl kan jag inte hitta till den nostalgiska ådra som titt som ofta dyker upp på sociala medier, men även på sidor som ska vara seriösa och vederhäftiga: Den nostalgiska drömmen om ett samhälle, ett Sverige, som aldrig existerat.

Det här är en sådan ”aforism”:



Jag blir beklämd när jag läser sådant. Jag är snart 55 år gammal, och jag hörde liknande saker redan som barn. Under solen alltså inget nytt.

Och jag mår illa av hur inte minst vi unga på den tiden, såg på dom som var annorlunda eller utvecklingsstörda. På macken i Hallaryd höll ofta en gravt utvecklingsstörd (eller hjärnskadad) man till, Bengt tror jag han hette. Det var legitimt att driva med honom, men jag minns inte att jag hörde någon vuxen som röt till. ”Jag lärde mig också behandla andra andra som jag själv vill bli behandlad!”, som det står i den så kallade aforismen. Jo, kyss mig …

Hela texten i bilden ovan andas förljugen idyll, och minner om en tid som då i vart fall inte jag vill ha tillbaka. Författaren och journalisten Lars Åberg skriver en gästkrönika i SvD den 3 april en tidsvandring som börjar med hur han föds in i tryggheten på 50-talet och stannar vid en blick på pensionsbeskedet. En minst sagt suspekt verklighetsbeskrivning.

Det är möjligt att det var tryggare än i dag under min uppväxt, när barn exempelvis inte fick tala om sexualitet. Då finns ju heller inte pedofili … Eller som en utsatt jämnårig kvinnlig bekant uttryckte det: ”Vem fan skulle trott på mig, till vem skulle jag gått?

Samhället var också tryggare när det inte fanns något våld i nära relationer. Tvingades polisen rycka ut i samband med en kvinnomisshandel stod det medling i rapporten. Tänk vad den feministiska propagandan har fördärvat den idyll som en gång fanns.

Feministerna har även fördärvat sexualupplysningen. Visserligen fanns skolans undervisning om den mänskliga fortplantningen, men grabbarnas viktigaste källa till den kvinnliga sexualiteten stod gömda porrtidningar för. Så visst var det bättre förr.

Stundom dolt och stundom öppet uttrycker Lars Åberg besvikelse över hur skattepengarna används. En oro över att inte få tillbaka satsade medel. Och om pensionen kommer att räcka.

Alltså den retoriska frågan om var våra skattepengar tar vägen. (Mycket av den följande texten har jag tidigare publicerat på Facebook.) Jag har som sagt trots allt passerat 50-strecket med marginal, så jag kan bidra med erfarenheter.

Tillsammans med yngre kollegor har jag arbetat med att rensa rabatter från ogräs runt ett särskilt boende för bland andra människor med Downs Syndrom. Personalintensiv verksamhet med dygnet-runt-bemanning. Tidigare fixade vi också till boulebanan på ett äldreboende med en stor andel senildementa. Också det en personalintensiv verksamhet. Dyr.

När jag växte upp på 60- och tidigt 70-tal fanns inte sådana här institutioner. Utvecklingsstörda hölls mer vid sidan av. Gamla kunde hoppas på en plats på långvården. Dåvarande Fp-ledarens Westerberg gjorde succé så sent som 1985 med att kräva eget rum på långvården. Det har blivit fan så mycket bättre, men det har kostat.

Åk gärna utanför Sverige. Ser ni rullatorer eller för den delen svårt handikappade människor i avancerade rullstolar med personlig assistans i den omfattning som vi ser här? Sådant kostar.

Den som vill ha ett ännu snabbare svar på var våra skattepengar tar vägen kan vägen förbi en central för hemtjänsten. Bara liksom kolla hur många bilar som används av personalen för att ta hand om våra gamla som byggde upp det här landet. Och det här accelererar.

För att hålla igång den här välfärden krävs utöver pengar även arbetskraft. Sorry, demografin i Sverige räcker inte till vare sig för att ta hand om våra gamla eller vårdbehövande, eller klara pensionsavgångarna de närmaste decennierna. Skulle vi i stället för invandringen, för att tala klartext, knullat fram den här generationen skulle det varit dyrare (dryga 20 år i samhällskostnad) och det skulle varit gjort för 15 år sedan.

Frågan om pensionen kommer att räcka för Lars Åberg är komplicerad. Pension är till stora delar uppskjuten lön (sociala avgifter), men även en demografisk fråga. Antalet pensionärer kontra personer i arbetsför ålder, och hur många av dessa som arbetar (och här ligger Sverige riktigt bra till trots att många hävdar motsatsen).

Det bästa vi kan säga om den tid som varit är att den varit en resa mot i dag.